Pengarnas tid

Lisa Adkins (2018): The Time of Money 

Tänk dig att du lånar en femhundring av en kompis. När du får lön försöker du betala tillbaka pengarna, men din kompis vill inte ta emot dem. Istället försöker hen övertala dig att låna dem ett tag till. När du motvilligt går med på detta erbjuder kompisen dessutom ytterligare ett lån. Hen förklarar också att hen struntar i om du nånsin betalar tillbaka ett öre av dina skulder, så länge du betalar lite ränta. Du funderar ett tag och går med på att låna ännu mer pengar. Nu kan du köpa den där soffan du tänkt spara ihop till under året.

Medan du funderar på hur du ska möblera med din nya soffa ringer din kompis ytterligare en kompis, en person som har gott om pengar men ingen att låna ut dem till. Den här kompisen köper en andel av dina förväntade, men samtidigt högst eventuella inbetalningar de närmaste åren.

En massa olika tider sammanstrålar.

Pengarna du lånade förra månaden.

Lönen du eventuellt kommer att jobba ihop till framöver.

Det nya lånet du nyss tog.

Soffan du skulle köpt i slutet av året, men som nu kommer att levereras nästa vecka.

Den ränta du kommer att betala med jämna mellanrum framöver om du fortsätter jobba. En ränta som kompisens kompis har köpt en del av utan att du vet om det. En eventuell pott pengar som förvandlats till en vara och som kompisarnas kompisar kan köpa och sälja på en marknad.

Visst, det här är en påhittad historia. Men den beskriver faktiskt hyfsat väl en vardag präglad av betalningsanmärkningar, banklån, avbetalningar, Klarna, studielån, krediter, kreditupplysningar, SMS-lån, förskott och den där förseningsavgiften på 60 kronor som faktureringsföretaget menar att du borde betala eftersom banken räknat den mikrosekund det tog att föra över pengar från ett stället till ett annat som två ”bankdagar”.

En vardag där ”då”, ”nu” och ”sen” inte längre har några stabila relationer eller en på förhand given kronologisk ordning. De befinner sig istället i rörelse och är föremål för ständiga omförhandlingar. Detta är också den viktigaste poängen i Lisa Adkins fascinerande bok The Time of Money. Vi lever i spekulationens tid.

This is a time in which pasts, presents, and futures do not flow chronologically or in sequence but are open to constant state of revision

Adkins menar att kapitalismen gått från att vara ”extraherande”, det vill säga generera profit genom att exploatera arbete, till att vara ”spekulerande”, det vill säga generera profit från finansiella transaktioner. Jag tycker att Adkins överdriver det här lite grann i boken. Det är ju inte så att kapitalismen slutat, eller skulle kunna sluta, profitera på arbete. Men det går att se detta som en tendens som är olika framträdande på olika platser. En tendens som är parallell och sammanflätad med den gamla vanliga sortens kapitalism

Inte nog med det. Spekulation blir inte bara ett sätt att generera profit, det blir också ett verktyg för att organisera samhället, särskilt tidsligt. Det blir ett sätt att hålla människor, skuldsatta människor, produktiva. Under industrikapitalismen rådde kronologisk tid som var lika för alla och som också fungerade som ett yttre mått. Arbete mättes i arbetstid. En varas värde avgjordes av den ”socialt nödvändiga arbetstiden”, vilket mycket förenklat betyder den tid det tar för en genomsnittlig arbetare, med genomsnittliga verktyg under genomsnittliga förhållanden att tillverka samma vara. Exploatering innebär under sådana här omständigheter exploatering av tid och klasskampen handlar följaktligen om bland annat arbetstidens längd, arbetspassens intervaller och produktionens takt. Det finns en direkt koppling mellan kontroll av tid och arbete. Arbetarnas löner täcker också kostnaden för reproducera arbetskraft, det vill säga pengarna räcker till mat, hyra och nöjen men förutsätter också exempelvis oavlönat hushållsarbete oftast utfört av kvinnor.

Men sedan blir saker och ting mer komplicerade. Lönerna sjunker relativt sett och anställningar blir allt mer osäkra. De sammanlagda inkomsterna täcker allt mer sällan grundläggande behov vilket tvingar människor att låna och handla på kredit eller avbetalning. Problemet med att folk tjänar mindre, har osäkrare arbeten och därmed svårare att betala tillbaka pengarna de lånat löses genom att låna dem ännu mer pengar.

Utvecklingen drivs framåt av det faktum att de framtida inbetalningarna ”värdepapperiseras”, det vill säga förvandlas till varor på olika sätt. Företag och organisationer som av olika skäl själva inte kan låna ut pengar mot ränta kan köpa in sig i fordringarna. De framtida inbetalningarna kan också fungera som grund får olika typer av derivat.

Enkelt uttryckt, din eventuella framtida inbetalningar blir föremål för avancerad vadslagning. Eftersom inbetalningarna blir varor är den som lånar ut pengar inte intresserad av att den som lånar betalar tillbaka sin skuld. Tvärtom. Om skulden betalas tillbaka upphör ju inbetalningarna och produktionen av den här märkliga varan upphör.

Det här får en rad konsekvenser:

• De som lånar ut letar inte längre efter någon som troligen betalat av sin skuld vi ett visst tillfälle utan efter någon som förhoppningsvis alltid kommer att betala av skulder.
• Personer som tidigare inte ansetts kreditvärdiga får låna pengar i allt större utsträckning. Om du någon gång haft en betalningsanmärkning, låga inkomster eller saknat anställning har du säkert blivit kontaktat av företag som lånar ut pengar till personer som inte får låna av sin vanliga bank. Givetvis till ännu sämre villkor än den vanliga banken.
• Hushållen tvingas lägga allt mer arbete på att administration. Lån och andra ersättningar blir tillgångar som måste placeras, förvaltas och planeras. Parallellt med detta rustas välfärden ner och privatiseras, vilken innebär att hushållen också måste administrera sjukförsäkringar, pensionsförsäkringar och andra saker som samhället tidigare skötte om.
• Det dyker upp företag som på olika sätt tjänar indirekt på betalningsströmmar genom fakuraavgifter, förseningsavgifter och andra administrativa avgifter.
• Skulder omförhandlas kontinuerligt.

Bostadslån är bra exempel på spekulationstid. Den som lånar för att köpa en bostad centralt i någon av våra större städer kommer aldrig att betala tillbaka lånet, utan fortsätta pytsa in en summa pengar för all framtid. Den här framtiden tänjs fram och tillbaka som ett gummiband varje gång villkoren för lånet ändras, vilket sker väldigt ofta för den som exempelvis lånar till rörlig ränta. Förhållanden påverkas också av exempelvis amorteringar. Säljer personen sin bostad och köper en ny förändras en rad olika tidshorisonter ytterligare för samtliga inblandade.

Alla har inte bolån men väldigt få människor lever idag helt utan några former av lån, krediter eller annan spekulativ tid. Några av oss har studielån. Vi handlar saker och betalar inom 20 dagar efter sakerna levererats. Vi betalar inte den nya telefonen direkt utan får istället ett extra belopp på telefonräkningen varje månad. Samtidigt tjänar företag massor av pengar på att vi gör, och i många fall tvingas göra, på det här sättet.

Det kastar nytt ljus över vad Paul Masons funderingar kring vem som är en bra konsument idag

En ensamstående mamma på bidrag, som tvingas till sms-lån och köper hushållsartiklar på kredit kan generera en mycket större vinstkvot för kapitalet än en fast anställd arbetare inom bilindustrin. När alla människor kan skapa finansiella vinster bara genom att konsumera – och de fattiga kan generera mest – förändras kapitalismens inställning till arbete i grunden.

Men det stannar alltså inte där. Alla de här lånen och krediterna blir också varor, vilket enligt samma logik borde förändra inställningen till arbete ännu mer.

Adkins bok förklarar också en hel del av det Michael Hardt och Toni Negri skriver om skuld. Dessa herrar blir sällan särskilt konkreta när de påstår att skuldsättningen blivit det allmänna villkoret för samhällslivet och att den dessutom är ett centralt kontrollinstrument. Adkins visa precis hur fungerar och vad som driver utvecklingen framåt.

För mig som studerar maktrelationer, städer och medialisering är Adkins bok särskilt intressant. Skuldsättningen är ju inte längre nånting som bara sker på bankkontoret. I stort sett varenda affär erbjuder någon typ av skuldsättning. Medietekonologier förstärker både spekulationen och löser upp olika tidshorisonter.

Du tar ett lån med hjälp av telefonen. Medan kreditbolaget använder annan medieteknologi för att kontrollera om du är värdig satsar du en slant på online-casinot samtidigt som du ondgör dig på Facebook över att det är måndag och du måste gå till jobbet. Hur ska du annars kunna betala tillbaka? Ja, förhoppningsvis vinner du på kasinot med det får du inte reda på förrän i slutet av vecka, så skynda iväg till ditt timjobb, annars måste du göra några extra timmar imorgon.

En massa saker händer på samma gång, men ändå inte. Eller snarare, E P Thompsons klocka som visade samma tid för alla och synkroniserade industriproletariatets rörelser har ackompanjerats av en en massa olika klockor som tickar samtidigt i olika och ständigt omförhandlade takter.

Vad samtliga inblandade verkar överens om är att relationen borgenär och gäldenär blir allt viktigare. Kanske i vissa avseenden viktigare än relationen mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Du kan åtminstone tillfälligt sluta jobba eller gå i pension. Men du blir aldrig av med dina skulder. You can check out, but you can never leave…