Exploateringen baseras inte längre i första hand på utbyte (jämlikt eller ojämlikt) utan på skuldsättning, det vill säga på det faktum att 99 procent av befolkningen är underkastad – är skyldig arbete, är skyldig pengar, är skyldig lydnad – den resterande procenten.
Michael Hardt och Antonio Negri (2013:25)
Människors tillvaro utmärks inte bara av medialisering. Enligt Hardt och Negri (2013) präglas den också av ökad skuldsättning. Det idag i princip omöjligt att leva utan att dra på sig någon typ av skuld, som studielån, bostadslån eller köp på avbetalning eller kredit.
Hardt och Negri (2013:22-23) menar att skuldsättningen blivit det allmänna villkoret för samhällslivet och att den dessutom är ett centralt kontrollinstrument. Den disciplinerar konsumtion, dikterar valmöjligheter och kontrollerar rytmen i arbetslivet. Skuldsättningen har samma effekt som en arbetsetik när det gäller att hålla människor fokuserade på att arbeta. En skuld är i princip ett löfte om att arbeta. Maurizio Lazzarato (2011, 2013) är inte på samma spår och hävdar att skuld inte kan reduceras till en ekonomisk mekanism utan också måste ses som ett sätt att kontrollera och styra individer och kollektiv.
Tidigare exploaterades människor direkt på arbetsplatsen. Enligt Hardt och Negri (2013:24-25) var denna exploatering förklädd till ett fritt utbyte mellan ägare av varor. Människor exploateras fortfarande på arbetsplatser men också i allt större utsträckning i en hierarkisk relation mellan borgenär och gäldenär. Det faktum att den här skuldsättningen blir allt vanligare innebär enligt Hardt och Negri en återgång till äldre tiders lydnadsrelationer. Trälen och kontraktstjänaren har fötts på nytt.
Den ökade skuldsättningen är intimt sammanflätad med medialiseringen. Medieteknologier, praktiker och system gör det lättare än någonsin att skuldsätta sig. Precis som det går att konsumera varsomhelst och närsomhelst kan den som slipper igenom olika medialiserade kontrollsystem som exempelvis kreditupplysningar, också skuldsätta sig varsomhelst och närsomhelst. Det går att handla saker på avbetalning. Det går att handla på kredit. Det går att låna pengar genom att skicka sms.
När fabriken flyter ut i Metropolis blir det som vi tidigare sett viktigt för kapitalet att hitta nya sätt att både kontrollera människors arbete och samla in frukterna av det. Skuld fyller båda de här funktionerna.
Men det finns de som skuldsatt sig så mycket att de inte kan betala tillbaka och inte får låna mer eller åtminstone får betala mycket dyrt för att låna. Enligt Sveriges Television (2015) ökar antalet evighetsgäldenärer varje år. 2015 passerade antalet 100 000 i hela Sverige. En evighetsgäldenär är en person som funnits i Kronofogdens register och levt på existensminimum i minst 20 och som bedöms ha mycket små chanser att någonsin bli skuldfri. Detta beror bland annat på att det saknas preskriptionstider för många typer av skulder i Sverige. Det är inte bara lån och krediter de här människorna är exkluderade från utan delvis också från medialiseringen. En evighetsgäldenär har troligen mycket svårt att öppna olika typer av abonnemang, konton, köpa kommunikationsutrustning och så vidare.
Men hur är det med dem som precis klarar av att betala sina skulder? Det kanske är lätt att föreställa sig att dessa personer skulle vara oattraktiva kunder. Men Paul Mason (2015) menar att det är tvärtom. De som har sämre ekonomi och ofta måste låna till sin konsumtion måste betala mycket mer för det de konsumerar. Att köpa något på avbetalning kostar ofta betydligt mer än när man betalar allt på en gång. Många lån är belagda med både ränta och avgifter. Mason (2017:45) beskriver det som att ”en ensamstående mamma på bidrag, som tvingas till sms-lån och köper hushållsartiklar på kredit kan generera en mycket större vinstkvot för kapitalet än en fast anställd arbetare inom bilindustrin. När alla människor kan skapa finansiella vinster bara genom att konsumera – och de fattiga kan generera mest – förändras kapitalismens inställning till arbete i grunden.”
Det är inte bara så att medialiseringen underlättar och snabbar på skuldsättningsprocesserna och tillåter dem att vara överallt och närsomhelst i staden. Medieanvändning innebär även i sig själv ofta en slags skuldsättning.
Mark Andrejevic (2014) menar att det finns en överenskommelse mellan producenter och konsumenter om att det uppstår en skuld eller förpliktelse när någonting erbjuds utan kostnad. Den här förpliktelsen innebär vanligen att mediekonsumenter utför arbetet med att ta del av reklam, det vill säga de tillverkar publikvaran. Tidigare har överenskommelsen varit outtalad, men sedan det dykt upp sätt att hoppa över reklam exempelvis genom annonsblockerare har överenskommelsen uttalats. Det är inte ovanligt att människor som använder annonsblockerare möts av ett meddelande där de påminns om förpliktelsen och ombeds stänga av den. Meddelandet är en påminnelse om att betala av den skuld som uppstått.
Ibland påstår vissa tjänster vara reklamfinansierade och kostnadsfria för konsumenten. Men Ingenting är någonsin reklamfinansierat. De pengar som kommer in via reklam betalas alltid i slutändan alltid av konsumenten. . Kostnaden för reklamen är nämligen alltid inbakad i det pris vi betalar när vi köper varan i reklamen.
När vi använder tjänster på nätet delar vi också med oss av olika typer av data, data som kan vara mycket värdefull för så kallade datamäklare. Datamäklare är företag som säljer detaljerad information om människor. Informationen samlas främst in på nätet och i offentliga register. Den kan innehålla uppgifter om allt mellan personliga egenskaper, tillgångar och preferenser, beroende på vem den tilltänkta köparen av informationen är.
Andrejevic (2014:105-106) märker till och med en form av uppgivenhet bland användare, en inställning att det måste vara på det här sättet för att fungera. Skuldsättningen upplevs inte bara som något normalt utan som ett sätt saker och ting måste organiseras på. Inte så konstigt kanske. Enligt David Barnard-Wills (2014:172) presenteras det här ofta av höga representanter för företag inom sociala medier som en sorts objektivt faktum snarare än en affärsmodell de själva valt.
Skumrask 