Hegemopolis 2.0: Infrastruktur

En persons infrastruktur är en annan persons hinder
Susan Leigh Star (1999)

Medialiseringen innebär alltså mycket omfattande samhällsförändringar på strukturell nivå, delvis i vad som i marxistisk teoribildning åtminstone förr kallades basen. I äldre teorier om bas och överbyggnad kallades basen ibland också för infrastruktur *. Det heter fortfarande så på andra språk än engelska, som exempelvis ”infrastructure” på franska, ”infraestructura” på spanska och “struttura” på italienska.

Enligt Raymond Williams (1977:77) är detta något missvisande då basen omfattar så mycket mer än bara infrastruktur, som exempelvis produktion och grundläggande ekonomiska förhållanden.

Men benämningen blir kanske mindre och mindre missvisande för varje dag. Vi har alltså ett nätverk och medieteknologier som inte bara kopplar samman och omfamnar en stor del av produktionen. En hel del av produktionen, cirkulationen och konsumtionen sker dessutom inom och oskiljaktigt från själva nätverken och teknologierna.

Vi behöver inte köpa en ortodox marxistisk teori om bas och överbyggnad. Men jag tror det kan vara till hjälp att tänka på de medier och medieteknologier som driver medialiseringen som ”bas” snarare än bara som teknologi, alltså se det som en del av något som även omfattar exempelvis produktion och grundläggande ekonomiska förhållanden

Men vad är det konkret i den här infrastrukturen som skapar förutsättningar för medialiseringen? Scott McQuire (2008) menar att medier och städer inte längre är skilda från varandra utan hänger ihop i ett mediearkitektoniskt komplex som han kallar mediastaden. Enligt McQuire (2016) är en av de största skillnaderna mellan den urbana tillvaron nu och tidigare är förekomsten av digitala medienätverk. Han menar att ”media” förvandlats till ”geomedia” och blivit integrerat i stadsrummet. Geomedia är i sin tur resultatet av fyra olika, men intimt sammanflätade tendenser; täckning, sammansmältning, autopositionering och realtidsinteraktion.

Täckning (McQuire 2016 2-3) innebär att olika typer av mobila och fasta enheter, uppkopplade mot nätverk, gör att media är tillgängligt varsomhelst och närsomhelst. Detta gör inte bara att aktiviteter som tidigare varit bundna till exempelvis hemmet, som att titta på TV, nu går att utföra exempelvis på bussen. Det påverkar samtidigt både stadens och de mänskliga relationernas betydelse. Du kan alltid ta del och interagera. Du kan alltid bli nådd och observerad. Digital kommunikation finns potentiellt överallt.

‘Autopositionering** (2016:3-4) innebär att våra tekniska apparater oavbrutet berättar var vi befinner och var vi befinner oss i relation till andra saker. McQuire citerar Malcolm McCullough (2004:88) som menar att positionsangivelser förvandlar den som bär en uppkopplad apparat till levande markör och stadskartan till en levande yta.

Realtidsinteraktion (McQuire 2016:4-5) innebär att gamla rytmer – där en händelse inträffar först, sändningen efteråt och eventuella reaktioner ännu senare – rubbas. Att det går interagera med medier är inget nytt. Det nya består i att det i betydligt större utsträckning går att interagera med, och delta i händelser, samtidigt som de äger rum.

Sammansmältning (McQuire 2016:5-6) innebär att system som tidigare varit åtskilda smälter samman. Den smarta telefonen är ett tydligt exempel på sammansmältning. En kamera, TV, radio, dator, kalender, telefon och tv-spel ryms numera i en liten apparat jag kan hålla i min hand. Jag kan växla mellan de olika funktionerna eller använda flera av dem samtidigt. På liknande sätt smälter andra system samman. TV-program har en hemsida med spel. Podden har ett twitterkonto. Inte heller det här nytt, men de olika förändringarna gör att möjligheterna när det gäller sammansmältning mångfaldigas.

De digitala nätverken och de här fyra förändringarna utgör alltså tillsammans vad McQuire (2016) kallar geomedia. Ingen av förändringarna är nya, men utvecklingen särskilt när det gäller medieteknik, förstärker dem. Och tillsammans får det stora konsekvenser för livet i en modern storstad.

Vi har tidigare sett hur Vincent Mosco (2005:6) menar att nya medieteknologier, blir verkligt starka sociala och ekonomiska krafter när det blir alldagliga inslag i tillvaron, när de smälter samman med vardagen. Det går att se medialisering som sammansmältningsprocess där media smälter samman med staden och vardagen och tvärtom.

 

* Se exempelvis Althusser (1976)

** McQuire (2016) använder begreppet ”location-awareness” vilken direkt översatt borde bli positionsmedvetenhet, men jag tycker det är viktigt att påpeka att positioner anges oavbrutet och alldeles oavsett om vi själva eller någon annan är medveten om att det sker. Teknikjournalisten Marcus Jerräng föreslog under en diskussion begreppet ”autopositionering” vilket jag valt att använda.