Det här är egentligen ingen refusering. Tidningen den var tänk till, Atlas – den samhällsengagerade kampsportstidningen – kom aldrig ut med sitt andra nummer. Och det var faktiskt inte bara mitt fel.
Vi hade många fina idéer till nummer två. Hela tidningen skulle se ut som Ikea-katalogen. Jag hade gjort en reportage om övervakning och förbud i tunnelbanan, kallat ”Den överkorsade hunden”, som senare kom att utvecklas till synopsis till Metropia.
Vi hade också ett seriöst reportage om allas vårt favoritprogram Efterlyst. Hasse Aro, Leif GW och en intervju med Brynolf Wendt, världens kanske mest rättrådiga man. Enligt honom själv.
Men vad hade hänt om de gjort nånting med oss istället? Mitt eget blygsamma bidrag bestod i den här texten skriven på julafton 2001 (eller kanske 2002)
GOD JUL SNUTKULTUR
Aldrig får man vara ifred. Inte ens på julafton. Här sitter jag i skenet från Ernst Kirchsteigers vaka och har just meckat mig en rejäl macka när kontantkortstelefonen, internt kallad ”Business Hotline”, ringer.
– Hallå?
– Tjena, det är Hasse.
– Eeehh, hej Hans.
– Hur går det med redovisningen?
– Fan, Hasse. Jag har haft det lite trassligt. Du skulle inte kunna…
– Nåväl, strunta i det nu. Jag har ett generöst erbjudande som kanske kan intressera dig.
– Jaha.
– Vi ska följa med Ravekomissionen på torsdag och filma när dom jobbar. Problemet är att det är långt ifrån säkert att dom där tomtarna haffar nån. Och utan gripanden blir det ingen bra teve.
– Ok? Och?
– Men fattar du trögt? Jag behöver nån som becknar piller på Kickis.
– Riktiga piller?
– Tro fan det.
– Men jag kommer ju att torska.
– Kom igen. Ringa narkotikabrott. Det är ju knappt med på skalan.
– Men…
– Men du kanske hellre vill hosta upp mina trettio lax?
– Trettio?
– Tänkte nästan det. Du har till på torsdag på dig. Annars blir du filmstjärna.
– Du kan inte göra så här mot en polare.
– Just watch me. Nu kanske du lär dig att hålla ordning på redisarna i fortsättningen. God jul.
– Hallå, lägg inte på då. Faan.
Nu är goda råd dyra. 30 papp till på torsdag. Vad fan ska jag göra? Finns egentligen bara tre alternativ. Försöka få en ny redis med den gamla som säkerhet. Tyvärr kommer ingen att gå på den enkla. Eller köpa beskydd av nån som är ännu tuffare än Hasse. Finns bara en sån och det är Leffe. Men han är lite väl tuff och lite väl dyr. Sen har vi ju alltid den gamla vanliga lösningen. Skita i allt och hoppas problemet försvinner av sig själv.
Efter en stunds moget övervägande beslutar jag mig för det sista alternativet. Ska precis ta mig an den saftiga mackan då det ringer. Igen. Tvekar en stund, men vafan. Det kan ju knappast bli värre.
– Hallå?
– Tjena, det är Leffe.
– Eeeehh, hej Leif.
– Jag har en bra och en dålig nyhet.
– Ok.
– Dom där fyrtio du är skyldig Hasse, du kan ge dom till mig istället.
– Men det var ju trettio nyss?
– Ser jag ut som en kille som jobbar gratis?
– Vafan, Leffe…
– Eller vänta förresten. Båda nyheterna är bra när jag tänker efter. Riktigt jävla bra. Du behöver inte betala. Jag har nämligen kommit på en grej
– Jo tack, jag vet. Hasse har berättat. Jag ska vara på Kickis på torsdag.
– Nej, nej. Det här är bättre. Vi ska börja begå riktiga brott när vi spelar in rekonstruktionerna. Eller rättare sagt, DU ska begå riktiga brott.
– Men allvarligt, är det verkligen så smart?
– Vattentätt. Vi klär ut ett gäng praktikanter i tv3-kläder. Så får dom springa runt med kamera och mic. Kommer det nån och jiddrar säger vi att vi är från teve. Funkar alltid. Vi kan till och med låna upp en snutbil och några uniformer från rekvisitan.
– Men, alltså…
– Så splittar vi bytet 90/10. Jag behåller såklart din del tills vi är kvitt. Och du. Det här stannar mellan oss.
– Vadå, har du inte sagt nåt till Hasse?
– Du vet hur det är. Tre kan bevara en hemlighet om två av dom är döda.
– Jo, det är klart.
– Sen säljer vi av filmen till Efterlyst. Det är ju onödigt att göra en rekonstruktion av rekonstruktionen.
– Men du kan ju inte spela in på riktigt fattar du väl? Jag kommer att knasa. Nån granne, gammal klasskompis eller tjejen på Konsum ringer tipstelefonen direkt dom känner igen mig.
– Äh, va inte så jävla gnällig. Det är högst symboliska straff för egendomsbrott nuförtiden. Den voltan gör du hängandes i armkrok på skithuset som Martinsson brukar säga. Go jul grabben!
– Men hallå? Hallå!
Fuck. Julen är förstörd. Men om jag ska sälja ut fullständigt tänker jag åtminstone göra det med stil. Fram med telefonen. Mackan får vänta.
– Ja, hallå. Kan du koppla mig till Global Cops redaktionen.
Omslaget överst, som för övrigt är i relief, är designat av Martin Hultman.
Skumrask 