Jag har tidigare skrivit en del om hur de människor som betraktas som för dåliga konsumenter exkluderas i vissa sammanhang och ur vissa miljöer. Det kan ske genom allt möjligt mellan exkluderande design, betalningsanmärkningar och skuldsättning.
Vissa, som Zygmunt Bauman, menar att den här gruppen ”otillräckliga konsumenter” – som bland annat består av unga utan grundskoleutbildning, långtidsarbetslösa, evighetsgäldenärer, fattiga ensamstående föräldrar, hemlösa, tiggare, fattiga missbrukare och papperslösa migranter – utgör en ny underklass.
Men hur är det med de som precis klarar sig från att bli exkluderade? De som har dålig ekonomi men ändå tillräckligt med pengar för att då och då kunna konsumera. Är den här gruppen de näst sämsta konsumenterna?
Nej, det är faktiskt ofta precis tvärtom. Paul Mason tar upp en intressant sak i sin mycket läsvärda bok Postkapitalism. De näst sämsta konsumenterna, de som kan konsumera med ofta måste låna eller handla på avbetalning är ofta de bästa kunderna. De betalar ju så mycket mer för saker de köper. Går telefonen sönder och du har 300 kronor kvar på kontot har du kanske inget annat val än att köpa en på avbetalning vilket ofta är avsevärt mycket dyrare. Räcker pengarna inte riktigt till i slutet på månaden kanske du inte ar något annat väl är att ta ett mycket ofördelaktigt sms-lån.
Problemet förstärks av att särskilt hemelektronik tillverkas med medvetet låg kvalitet så att den måste bytas ut med jämna mellanrum. Har du otur kanske du tvingas betala för en rad apparater du inte längre äger för pengar du inte ännu tjänat.
Paul Mason beskriver det såhär:’
En ensamstående mamma på bidrag, som tvingas till sms-lån och köper hushållsartiklar på kredit kan generera en mycket större vinstkvot för kapitalet än en fast anställd arbetare inom bilindustrin.
När alla människor kan skapa finansiella vinster bara genom att konsumera – och de fattiga kan generera mest – förändras kapitalismens inställning till arbete i grunden.
Det finns en hel bransch vars affärsidé det är att sko sig på på de här människorna som inte är tillräckligt rika för att handla utan kredit, men tillräckligt rika för att sakta men mycket säkert gå att mjölka på pengar.
Så inte nog med att fattiga tjänar mindre. Varorna de köper är dessutom ofta dyrare. Vilket ökar klyftorna ytterligare. And so on, and so on, som Zizek brukar säga.
Skumrask 