Hegempolis 2.0: Nio fabriker

Dom kallar det kärlek. Vi kallar det oavlönat arbete
Silvia Federici (2012)

Medialiseringen kastar nytt ljus över idén om den sociala fabriken, alltså tanken om att fabrikens väggar försvinner och kapitalismens sociala relationer omfattar hela samhället. Fabriken är inte bara social, det vill säga omfattar alla. Den är också rumslig, det vill säga överallt, och tidslig, det vill säga hela tiden. Alla tre dimensioner rymmer ojämlikheter.

Men det går att diskutera det andra ledet i begreppet ”social fabrik”, alltså själva fabriken, på ett liknande sätt också. Ordet fabrik för tankarna till en plats där avlönade arbetare producerar varor. Men enligt Hardt och Negri (2007:249-260) blir ju gränserna mellan produktion och människornas övriga liv allt otydligare. De menar att det övervakade fabriksgolvet inte längre är den typiska platsen för exploatering (2013:25). Detta innebär att arbetare inte bara arbetar på sitt arbete, vilket vi sett exempel på tidigare.

Men det går att problematisera begreppet fabrik ännu mer. Det är inte bara arbetare, i betydelsen avlönade anställda, som arbetar och alla sysslor som utförs är inte arbete i traditionell mening. Enligt Harry Cleaver (2000) har många gjort misstaget att bara betrakta de som har någon form av lönearbete som arbetarklass och bara dessa personers gärningar som arbete. Andra sektorer och sysslor har inte räknats eller till och med ignorerats. Cleaver menar att vi istället också måste räkna exempelvis hemmafruar, studenter, arbetslösa, migranter och bönder i det globala syd som arbetare och oavlönade sysslor som exempelvis hushållsarbete, resor till och från jobbet, konsumtion och studier som arbete.

Det finns flera exempel på hur andra sysslor än lönearbete fyller en produktiv funktion. Silvia Fedirici (2012) visar hur oavlönade sysslor i hemmet både är produktiva och absolut nödvändiga inom kapitalismen. Hushållsarbete möjliggör alla andra former av arbete eftersom det producerar arbetare och bör därför betraktas som vilken annan form av arbete som helst.

Angela McRobbie (2016) visar hur bland annat olika kreativa sysslor som traditionellt ofta utförts oavlönat av kvinnor i hemmet, som slöjd, design och olika former av handarbete, exploateras. Det sker dock inte genom att anställa människor, erbjuda dem arbetsplatser och grundläggande trygghet, utan snarare genom att låta dem producera självständigt och först senare tjäna pengar när frukterna av deras arbete fångas in på olika vis. Precis som när det gäller Boutangs (2012) kognitiva kapitalism, spelar olika former av patent och upphovsrätt en viktig roll. När arbetare blir produktionsmedel som producerar information blir de som tidigare ägt produktionsmedlen ägare av information istället.

Det finns många exempel i Malmö på hur särskilt gentrifierade stadsdelar fylls med olika typer av konstnärliga och kreativa verksamheter där människor arbetar självständigt utan att erbjudas plats eller anställning av de företag som senare kommer att tjäna pengar på deras arbete. Medieliseringen spelar en viktig roll både för att det här arbetet ska fungera och för att det senare ska kunna generera avkastning.

Zygmunt Bauman (2008:33-61) visar hur konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Konsumtionen övertar gradvis den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Bauman går så långt att han kallar detta en ”konsumistisk samhällsutveckling”.

Den här processen är väldigt tydlig i en stad som Malmö som Ståle Holgersen (2017) beskriver som ”post-industriell”. Varv och bilfabriker försvinner och köpcenter dyker upp istället. Färre och färre malmöbor arbetar med någon typ av industriell produktion. Fler och fler arbetar direkt eller indirekt med konsumtion. Alla konsumerar. Konsumtionen sker heller inte bara på köpcentrum eller i fysiska butiker. Medialiseringen har öppnat nya arenor. Det går att handla via nätet varsomhelst och närsomhelst. Hela Malmö blir en butik som är öppen dygnet runt, året om.

När konsumtion blir en viktigare syssla, blir det enligt Bauman (2008) också viktigare att kontrollera de som konsumerar. Tekniker för att kontrollera arbetare – som exempelvis löpande band, stämpelklockor och svartlistning av militanta arbetare – byts gradvis ut mot tekniker för att kontrollera konsumenter. Många av de här teknikerna är produkter av medialiseringen, som exempelvis olika register som gör att butiksinnehavare snabbt kan kolla en kund är kreditvärdiga.

I den här sociala fabriken pågår alltså inte bara produktion av varor utan också konsumtion av varor och reproduktion av den arbetskraft som tillverkar varorna. Den är alltså inte bara en fabrik utan också en butik och ett kök, en sängkammare, ett nöjesfält, ett pendeltåg och så vidare. Även om vi slår ihop allt som har med reproduktion att göra får vi nio kategorier, nio olika ”fabriker” istället för en social

Kategorierna är inte ett resultat av medialiseringen, utan snarare en kapitalistisk utveckling som påskyndas och i vissa fall möjliggörs av medialiseringen. De här nio kategorierna är heller inte ömsesidigt uteslutande, utan en och samma företeelse kan förekomma i flera eller till och med samtliga ”fabriker”.

Ett sådant exempel är den så kallade publikvaran. Enligt Dallas W Smythe (1977) säljer mediaföretag och andra som tillhandahåller annonsplats i första hand varken tv-program, tidningar eller annonser. De säljer sin publik. Deras kunder, det vill säga annonsörerna, köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Det är alltså den uppmärksamhet läsarna riktar mot annonsen, inte själva annonsen, som är varan. Media och andra platser där det förekommer reklam går alltså att se som fabriker där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Annonser och annan reklam är så gott som omöjliga att undvika för den som befinner sig i en modern storstad som Malmö. Det finns reklam överallt. På gator och torg, på busshållplatser, i affärer och på toaletter. I form av skyltar, skärmar, skyltfönster, flygblad eller gratisprover som delas ut utanför tågstationens ingång. Medialiseringen innebär att många av oss dessutom går runt med små skärmar som oavbrutet sänder ytterligare reklambudskap. Fabriken där publikvaran tillverkas är i högsta grad social.

Medialiseringen gör att reklamen finns överallt. Det finns exempelvis inte längre någon plats i Malmö som saknar täckning från 4G-nätet. Medialiseringen gör också att reklamen finns där oavbrutet.

Men framställningen av publikvaran innebär mer än bara arbete. Enligt Smythe (1977:4) är mediekonsumtion också en reproduktiv syssla, det vill säga att sätta att tillverka arbetskraft. Det är också ett sätt att lära sig att konsumera vissa varor och att spendera sin inkomst efter denna kunskap och på så viss skapa efterfrågan (Smythe 1977:6).

Produktionen av publikvaran omfattar alltså alla. Den sker överallt och hela tiden. Den har en social, rumslig och tidslig dimension. Produktionen innebär inte bara arbete, utan också reproduktion och konsumtion. Den återfinns alltså, delvis på grund av medialiseringen, i samtliga nio kategorier.