Arbetstider

Det går att argumentera för att all tid under kapitalismen är arbetstid. Men det vore samtidigt lite slappt att nöja sig med det. Om så är fallet, på vilket sätt?

En av mina stora förebilder Dallas W Smythe tycker att man alltid ska börja med att fråga sig vad det man undersöker fyller för funktion för kapitalet. Det går att ställa den här frågan även när det gäller arbetstid. Tiden som vi spenderar, vad fyller den för funktion? Vad är det för sorts tid?

Arbete och följaktligen arbetstid kan ju se väldigt olika ut. En mycket vanlig form av arbetstid är den schemalagda tid som ryms i många förvärvsarbeten. Den som arbetar har ett schema som hen har liten eller ingen möjlighet att påverka. Sedan finns det några, som exempelvis jag själv, som kan förlägga delar av min arbetstid när det passar mig.

Vi kan kalla det första för formell direkt arbetstid. Tiderna är bestämda och arbetaren jobbar direkt med sitt arbete. Det andra skulle vi kunna kalla informell direkt arbetstid. Jag jobbar med mitt förvärvsarbete men tiderna är ibland inte bestämda av någon annan på förhand.

Sedan finns det de som formellt sett har fria arbetstider, men i praktiken måste anpassa sig till andra. Försäljare av varor eller tjänster måste exempelvis ofta förhålla sig till hur andras scheman ser ut.

Jag gillar att jobba på kaféer. Där är det ofta lätt att identifiera alla tre typerna av arbete. Det brukar sitta flera som jag och arbeta, alltså personer som själva valt att göra det just där och just då. Sedan finns det givetvis också personal på kaféet som har betydligt mindre, eller inget, inflytande över sina arbetstider. Ibland sitter det också någon och förbereder sig för något som äger rum i närheten både tidsligt och rumsligt. I det fallet är arbetstiden informell men ändå anpassad efter en händelse eller ett evenemang som den som förbereder sig kanske inte kunnat påverka.

Jag har också vid flera tillfällen stött på människor som arbetar med att sälja saker eller göra olika typer av undersökningar. De använder kaféet som en sorts callcenter. Dessa människor måste ofta anpassa sig efter andra människors arbetstider och exempelvis ringa någon gång mellan arbetsdagens slut och läggdags.

Vi har alltså:

• Formell direkt arbetstid
• Informell direkt arbetstid

 

Gränserna är flytande. Väldigt få människor bestämmer helt och hållet själva när de jobbar. Och även i det mest strikt planerade arbetet kan det finnas inslag som arbetaren kan påverka.

Det finns också olika typer av arbetstid som följer med i kölvattnet av den direkta arbetstiden. Guy Standing har kartlagt några olika typer. Han börjar med att slå fast att de tidsblock som skapades under industrialismen luckrats upp, både när det gäller livet men framförallt när det gäller dygnet. Den strikta uppdelningen mellan arbete, fritid, sömn, lek och så vidare existerar inte längre utan vi lever istället under vad Standing kallar ”tertiär tid” där den ”industriella tidsmodell som är kopplad till en byråkratisk tidsförvaltning i stora fabriker” kollapsar.

Ett exempel på arbetstid i ett tertiärt samhälle är arbete-för-arbete. Det är sådant arbete som inte har något bytesvärde, men ändå är nödvändigt. Det kan handla om att någon som livnär sig på olika typer av vikariat eller inhopp ständigt måste söka jobb och odla sina kontakter. Det kan också handla om kontakter med myndigheter, som skatteverket eller privata organisationer, som  banker, bokförings- eller faktureringsföretag.

Det är stor skillnad mellan den som har fast anställning och den som vikarierar, har tillfällig jobb eller är frivillig eller ofrivillig företagare. Den som utför administrativa sysslor inom ramen för sin anställning får lön för detta. Så är det långt ifrån alltid i övriga fall.

Arbete-för-arbete är dock inget nytt. En typ som funnits lika länge som människor varit anställda är resor till och från arbetsplatsen. Det är en syssla som är absolut nödvändig för att sköta ett arbete. Den bidrar i sig inte till själva arbetet, även om vissa personer med vissa jobb kan utföra vissa arbetsuppgifter under resan till jobbet.

En del av mitt fältarbete är förlagt till Centralsstationen i Malmö. Den är, särskilt under vissa tidpunkter på dagen, fylld av människor som utför oavlönat arbete-för-arbete. Ibland kanske de äter och svarar på mail samtidigt, vilket gör att en rad olika arbetstider överlappar varandra. Detta är också ett exempel på vad bland andra Barbara Adam kallar ”kompression”, det vill säga att allt fler aktiviteter och händelser äger rum samtidigt och under allt kortare tid.

Ett annan typ av tertiär arbetstid är enligt Standing är arbete-för-försäkring, något han menar kommer att öka i takt med att anställningarna blir otryggare. Den här typen av arbete handlar om att hålla alternativ öppna genom att nätverka, knyta kontakter och försöka skapa ett gott anseende.

Ett ytterligare exempel upplärning-för-arbete som handlar om att lära sig saker man har nytta av i sitt jobb. En fast anställd har ofta vare sig hen vill eller inte tid för ”kompetensutveckling”. En vikarie eller liknande har det kanske inte. Även detta påverkas av en otryggare arbetsmarknad samt det faktum att kompetensernas livslängd förkortas på grund av snabb teknologisk utveckling på många områden.

Det här ger oss ytterligare en distinktion:

• Direkt arbetstid
• Indirekt arbetstid

 

Men ovanstående resonemang antyder ytterligare en viktig sak att ta hänsyn till. En person som har kompetensutveckling inom ramen för sin anställning gör sin ”upplärning-för-arbete” på avlönad arbetstid. Den som är timvikarie gör kanske sin ”upplärning-för-arbete” på oavlönad arbetstid. Arbetet-för-arbete med att resa till och från jobbet är ytterligare ett exempel på oavlönad arbetstid. Det är ju till och med så att många arbetare betalar för detta.

Vi bör alltså också skilja på:

• Avlönad arbetstid
• Oavlönad arbetstid

 

Inte heller här är gränserna skarpa utan en rad olika varianter och mellanting förekommer. Om vi tar en frivillig eller ofrivillig egen företagare borde personen i fråga ta med fortbildning i beräkningen när hen fakturerar sina kunder, men i praktiken kanske inte den möjligheten finns.

Arbetstider kan alltså vara formella och informell, direkta och indirekta, samt avlönade och oavlönade.

Men hur är det med reproduktion? Sova, äta, knulla, träna, titta på TV och så vidare? Det går att se all form av reproduktion som arbete eftersom du tillverkar en vara – din arbetskraft – som du sedan säljer till din arbetsgivare.  Men det finns också en massa helt vanlig arbete involverat i reproduktionen. Standing listar några olika typer av ”arbete-för-reproduktion” som exempelvis administration av privatekonomi, självbetjäning i butiker, vård av anhöriga eller sig själv i form av hälsovård, beteendeterapi och liknande.

”Arbete-för-reproduktion” är ett oavlönat, indirekt arbete som ofta också är informellt.

Men hur är det med konsumtion? Även om konsumtion fyller en absolut nödvändig funktion i kapitalistiska samhälle så tillverkas ingenting när vi handlar. Eller?

Såvida du inte får din lön i kontanter, använder kontanterna när du handlar och förvarar dem i madrassen mellan varven skapar din konsumtion massor av varor. Vi har tidigare sett hur pengar på banken, lån, shopping på avbetalning eller kredit skapar massor av varor. Att shoppa på krita är exempelvis semiformell, indirekt arbetstid som inte bara är oavlönad. Precis som när det gäller resor till och från jobbet betalar du för att utföra det här arbetet. jag tänker inte på kostnaden för själva varan utan de kostnader det medför att inte betala för den direkt.

En ytterligare form av arbetstid är den tid vi lägger på att producera data- eller publikvaror. När du exempelvis loggar in på Facebook delar du med dig av en massa information om dig själv. Den förvandlas till varor som säljs till annonsörer som använder den för att skapa annonser. Du tillverkar alltså någonting när du använder Facebook. Det går att se det faktum att du får använda Facebook i utbyte som en sorts ersättning för det du tillverkar, en sorts indirekt lön.

När du sedan tar del av annonserna skapas ytterligare en vara som säljs vidare.  De som exponerar reklam säljer enligt Dallas W Smythe ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt” eller med andra ord, den så kallade publikvaran.

Att tillverka datavaran är ett indirekt arbetstid. Varan tillverkas inte direkt, utan uppstår som en konsekvens av vårt surfande. Arbetstiden med att tillverka publikvara är däremot mer direkt. Uppmärksamheten som riktas mot reklamen är själva varan. Båda arbetstiderna är för det mesta informella. Vi bestämmer i stor utsträckning när och i vilken utsträckning vi tar del av sociala medier.

Men reklam finns ju inte bara i på sociala medier, i tidningar och på TV utan också precis överallt i städer. Även här tillverkas publikvaran när vi tar del av reklamen. Här är arbetstiden mer formell. Reklam är exempelvis väldigt svår att undvika för den som rör sig genom en större stad. Du får heller ingen ersättning för att tillverka publikvaran. Tvärtom. Det påstås ibland att saker och ting är ”reklamfinansierade”, men det är inte sant. Ingenting är någonsin reklamfinansierat. De pengar som kommer in via reklam betalas alltid i slutändan alltid av oss konsumenter. Kostnaden för reklamen är nämligen inbakad i det pris vi betalar när vi köper varan i reklamen.

Under mina fältstudier i Malmö har jag flera gånger slagits av hur omfattande tillverkningen av publikvaran är. Jag har försökt räkna hur många reklambudskap jag utsätts för samtidigt, men varit tvungen att sluta då nya dykt upp långt innan jag räknat färdigt. Testa gärna själv och berätta vad du kommer fram till.

ARBETSTID

Formell <——————————————————————————> Informell

Direkt <——————————————————————————–> Indirekt

Avlönad <——————————————————————————-> Oavlönad

 

Det går att placera in alla ovan nämnda arbetstider på de tre skalorna. Var på skalorna de hamnar är i hög grad en maktfråga. Det handlar om vilket inflytande var och en har över sin arbetstid och sina arbetsuppgifter. Det handlar om själva arbetsuppgifternas beskaffenhet. Vissa saker måste göras på en viss plats vid en viss tid. Den som har gott om pengar kan dessutom köpa andra människors tid och slipper på så vis särskilt en massa indirekt arbete.

Även det här blir tydligt för den som studerar stadslivet. Staden vimlar av vad Sarah Sharma kallar tidsligt arbete, det vill säga arbete som är tänkt att spara tid åt andra. Det har under de dryga två år jag undersökt saken dykt upp fler typer av tidsligt arbete.

Folk åker Über. De beställer hem mat via Foodora istället för att gå ner till restaurangen. De åker en Voi som någon letat rätt på under natten, laddat i sitt vardagsrum och ställt ut på gatan. Alla spenderar arbetstid, på olika sätt.