Vardagslivet formas efter abstrakt kvantifierad tid, klockornas och urens tid.
Henri Lefebvre och Catherine Régulier
Om det vore år 1712, skulle det vara 30 februari idag. Egentligen inga konstigheter utan bara konsekvens av planeternas rörelser, ett misslyckat försök att byta kalender och ett fenomen som tidsforskaren Barbara Adam kallar kolonisering med tid, en form av maktutövning som innebär att tvinga människor att följa olika tidsregimer som scheman, tidtabeller eller just kalendrar.
Allt började med flera europeiska länder bytte ut den julianska kalendern som använts sedan år 46 före kristus. Kalendern har nämligen ett problem som dessutom hela tiden förvärrades. Den utgår från ett år som är 11 minuter längre än ett stjärnår, alltså jordens omloppstid runt solen i förhållande till stjärnorna. Det här kanske kan verka som en bagatell, men på 128 år växer skillnaden till ett helt dygn vilket i sin tur leder till att kalendern och årstiderna sakta men säkert hamnar ur fas.
Flera länder bytte därför till en ny kalender, den gregorianska, som har ett år som är närmare stjärnåret i längd. De flesta gjorde det genom att hoppa över några dagar. Perioden 5 till 14 oktober 1582 har exempelvis inte existerat i Spanien eller Frankrike.
I Sverige struntade man länge i det här. Skillnaden hade små konsekvenser för de flesta människor. Men i takt med att handeln ökade blev det opraktiskt att ha en annan kalender än stora delar av omvärlden, så 1699 beslöt man att byta även här. Man ville dock gå försiktigt fram. Sverige var ett jordbruksland och många bönder arbetade efter bondepraktikan som föreskrev vissa aktiviteter vid vissa datum. Planen var att ta bort några skottår för att sakta med säkert närma sig den gregorianska kalendern.
Problemet var att man missade att ta bort skottdagen både 1704 och 1708 så under en period hade vi en kalender, den svenska kalendern, som var tio dagar efter den gregorianska och en dag före den julianska.
Väldigt dumt, tyckte dåvarande kungen Karl XII. Men istället för att ta bort några dagar och komma ikapp beslöt han att återgå till den julianska. Detta ordnades genom att lägga till en dag, 30 februari 1712, ett datum som alltså bara funnits där och då.
Till sist fick man dock nog av att vara 11 dagar efter och 1753 bytte man igen. Den här gången var man dock inte minsta försiktig utan strök helt sonika sista delen av februari, denna den mest misshandlade månaden i Sveriges historia. Den som gick och la sig på kvällen 17 februari och sov sina sex till åtta timmar, vaknade 1 mars.
De här bytena har givit upphov till en del märkligheter. Carl von Linné föddes 13 maj 1707 enligt den då gällande svenska kalendern. Han verkar dock själv ha föredragit den julianska och anger 12 maj som födelsedag i sina anteckningar. När han dog hade vi hunnit byta igen och när det gäller Linné verkar det som att den gregorianska kalendern gäller retroaktivt. Man firade exempelvis hans 300-årsdag 23 maj 2007.
Vill du ha fler såna här exempel kan du googla Poltava, oktoberrevolutionen eller författarna William Shakespeare och Miguel de Cervantes som inte alls dog på samma dag utan endast på samma datum.
Trots att det finns massor av kalendrar runt om i världen har alla länder för eller senare tvingats förhålla sig till den gregorianska, som för övrigt också drar sig men bara ett dygn per 3000 år. Det gör den till det kanske tydligaste exemplet på kolonisering med tid. Dina arbetstider, kollektivtrafikens tidtabeller och affärens öppettider är andra.
Varför jag berättar det här? Jo, tid och makt är en lång historia om lycklig besvarad kärlek, en historia om att ta kontrollen över både människa och natur.
Ett tidigt exempel är de första mekaniska klockorna gjorde det möjlig att påverka rytmerna i medeltida städer och mycket sakta koppla loss stadslivet från naturens cykliska tid och i stället införa något betydligt mer abstrakt och lättare att manipulera.
Klockan drog människan ut ur årstidsrytmernas värld lika effektivt som alfabetet hade förlöst henne från det talade ordets och stamlivets förtrollning.
Marshall McLuhan (1964)
Under industrialismen när produktionen blev mer avancerad och behovet att synkronisera, koordinera och kontrollera ökade, snabbades den här processen upp ytterligare. Vardagen kom att styras allt mindre av cykliska rytmer som exempelvis solens upp- och nedgång och allt mer av abstrakta tidsenheter som inte sällan utgick från arbetets och utbildningens linjära rytmer.
I takt med att tiden blir mer abstrakt, blir den också möjlig att manipulera i större utsträckning och kapitalismen älskar den här formen av tid.
Man inför snart striktare tidsdisciplin på arbetsplatserna, med uppdelning och övervakning av arbete samt genom böter och angivare, ringklockor och senare också stämpelklockor. Innan arbetarna hade råd med egna klockor var klockan vad bossen sa att den var. Arbetarklassen matas samtidigt med propaganda som jämställer tid med pengar, beskriver tid som en dyrbar gåva som man måste hushålla med och som uppmanar dem att inte ligga och sova längre än nödvändigt.
Att arbetare skaffade egna klockor var enligt historikern E P Thompson inte något entydigt bra. Man kunde visserligen upptäcka fusk, men fick hela systemet med abstrakt linjär tid på köpet. Man började kämpa inom, inte emot, den kapitalistiska tidsdisciplinen. Klasskampen har efter detta i stor utsträckning också handlat om tid på olika sätt. Om kortare arbetsdagar, rätt till rast, rasternas längd, semester, föräldraledighet, betalning för övertid, arbetets tempo och frekvens och så vidare.
Den alltmer avancerade produktionen medförde också att arbete började mätas i tid. Istället för att betala människor för de uppgifter de utfört – en tillverkad stol, en uppfiskad fisk eller en skodd häst – utgick betalningen för den tid de spenderat på arbetsplatsen.
Måttet på tid är inte längre tid, precis som måttet på arbete inte längre är arbete
Stuart Elden (2004)
Idag är tiden ännu lättare att manipulera för den som har makt och resurser och resurserna är dessutom ännu mer ojämlikt fördelade. En liten urban medelklass kan i stor utsträckning välja när och var de vill arbeta, men riskerar å andra sidan att få all sin tid förvandlad till arbetstid. En betydligt större servicesektor har inget annat val än att foga sig. Städare, chaufförer och folk som arbetar på kaféer, restauranger och i butiker får sina arbetstider och ibland även arbetsplatser anpassade efter allt mer generösa öppettider.
Någons frivilliga fika, shopping eller arbete bakom en laptop på ett kafé halv tio en fredagskväll blir någons annans obekväma, ofrivilliga arbetspass.
Även uppgiftsbetalning, alltså betalt per utförd uppgift, kommer tillbaka i stor skala, bland annat inom gigekonomin, där arbetare får betalt per leverans istället för arbetad tid. Den stora skillnaden blir att kostnaden för improduktiv tid flyttas från kapital till arbetare. En gigjobbare som har betalt per uppdrag betalar nämligen också för all dötid själv, vilket många pigga entreprenörer satt i system genom att ha betydligt fler bud än vad det finns uppdrag. Om de bara får betalt per utförd uppgift kostar de ju inget extra.
Bland gigföretagen råder en medveten överbemanning, alltså tvärtom mot vad som är fallet inom många serviceyrken, där personalen är så underbemannad att de inte hinner ta rast. I det underbemannade serviceyrket handlar det om att klämma ut mer arbete per timme, i det överbemannade gigjobbet om att öka hastigheten på uppdragen och på så vis kunna leverera fler varor under samma tid. I båda fallen handlar det om att göra tiden mer produktiv genom att skapa brister. I båda fallen står arbetarna för kostnaden.
Tidforskaren Sarah Sharma menar att vi saknar uppfattning om tid som maktrelation och som en arena för politisk kamp. Idag är det någorlunda självklart att diskutera ojämlikhet och begränsningar i relation till rum och rörlighet. Men detsamma verkar inte gälla tid, trots att varje rumslig ojämlikhet har en tidslig motsvarighet.
Det behöver vi ändra på. Vi bör skaffa ett tidsligt perspektiv på konflikter med utgångspunkt i klass, kön, ras och sexualitet och hela tiden ställa frågan om vems tid, vilken tid och vilken sorts tid som är inblandad i olika relationer. Vi måste inse att tid och tidsliga resurser är ojämnt fördelade och att människors tid värderas olika och att det alltid funnits de som tjänat på skillnaderna. Grunden för hela det kapitalistiska samhällssystemet är ju till och med att några få tjänar pengar på det faktum att de flestas arbetstid är värd mindre än varorna de producerar under samma arbetstid.
”Vardagslivet har visserligen rytmer, med de är varken rättvisa eller jämlika”
Sarah Sharma
En bra början är att fråga sig vilket dag det är, vad klockan slagit, vilka tidsregimer vi måste anpassa oss till, hur mycket kontroll vi har över situationen, och vem som tjänar på att det ser ut som det gör.
—————————————————————————-
STÖD DEN HÄR BLOGGEN (ja, ok du stöder inte just den här bloggen. Pengarna skänks vidare till intressanta projekt).
Skumrask 