Jag har studerat tid ur ett maktperspektiv på en rad olika platser i Malmö. Nedan följer första delen: Centralstaionen
Centralstationens mest framträdande rytm är en direkt konsekvens av industrisamhällets arbetstider. Flödet av människor som rör sig på stationen intesifieras när folk är på väg till eller från sina arbetsplatser. Från sex på morgonen till nio och från tre på eftermiddagen till sex är det märkbart fler människor i rörelse än annars. Det sker också en förändring strax inna tolv på dagen då mångas lunchrast börjar. Tidsrytmerna på stationen följer också industrisamhällets vecko- och årsrytmer. Det är färre människor i rörelse under helger och under semestermånaderna juni och juli.
Rusningstiderna är dock mer utdragna än vid exempelvis bussknutpunkterna vid Södervärn och Gustav Adolfs torg, sannolikt beroende på den större andelen långväga resenärer som hamnar ut synk med sina ordinarie arbetstider.
På Centralstationen är tid närvarande överallt. Tider annonseras på vanliga klockor, på tavlor och skärmar med tidtabeller, på skyltar och i högtalare. Förutom sedvanlig klocktid annonseras givetvis också trafikbolagens avgångs- och ankomsttider samt om det finns några avvikelser.
Den som vill kan med hjälp av olika appar få ännu fler tidsmeddelanden. Min egen smarta klocka har exempelvis SJs app installerad som talar om avgångstider, eventuella förseningar, avgångstider vid resans destination, var jag ska sitta på tåget och en rad andra saker. Klockan har en dessutom en haptisk funktion som gör ett den vibrerar av vissa meddelanden
Åtminstone en gång om dagen går det till och med att lukta sig fram till ungefär vad klockan är. Strax efter elva på förmiddagen börjar stationens många lunchserveringar att förberedda mat. Den som går in genom huvudentrén och fortsätter längs stråket av restauranger kommer att mötas av den distinkta doften av risvinäger från sushibaren, smält ost och nybakt bröd från pizzaugnar, husmanskost, nybryggt kaffe och sist men inte minst doften av den maträtt som kanske mer än någon annan förknippas med Malmö, nämligen falafel.
Den linjära rytm som uppstår i kölvattnet av industrisamhällets arbetstider är alltså så påtaglig på Centralstationen att den till och med doftar en gång om dagen.
Om människor kunde resa i tiden skulle det till och med vara möjligt för den som anlände Malmö Centralstation från framtiden att med hjälp av luktsinnet avgöra gränsen för hur lång tillbaka i tiden hen färdats. Pizza började säljas i Sverige under 70-talet, falafel under 80-talet och sushi i större skala på 90-talet.
Modern teknologi i kombination med den urgamla praktiken att värma mat gör att det både går att känna och dofta tid på centralstationen. Klockans haptik och kökens dofter gör att det går att blunda och hålla för öronen men ändå ha en uppfattning om vad klockan är.
Pendlingstid – en indirekt, semiformell, oavlönad arbetstid – är också den mest framträdande arbetstiden på centralstationen. Indirekt, eftersom den visserligen är helt nödvändig för att kunna sköta ett arbete, men inte handlar om utföra direkta arbetsuppgifter. Semiformell, eftersom den inte är schemalagd, men direkt påverkas av arbetarens schema. Oavlönad i de allra flesta fall, eftersom väldigt får människor får betalt för att resa till och från jobbet.
Nätverk och rumtidsmaskiner, som bärbara datorer, paddor och telefoner, gör att vissa arbetsuppgifter inom vissa yrken går att sköta under pendlingstiden. Den som tittar sig omkring på stationen, närsomhelst under öppettiderna, kommer också att se människor som åtminstone verkar arbeta. Särskilt om man kliver på ett tåg eller går in på något av stationens kaféer.
Centralstationen är också – precis som i stort sett alla offentliga eller pseudooffentliga stadsmiljöer – en plats där publikvaran tillverkas i stor skala. även om vi bortser från den reklam stationens besökare bär runt på själva. Det finns tror reklamtavlor överallt och det är en vanlig syn att företag och organisationer besöker stationen för att göra reklam. Men det finns också ett undantag. De två nyare, underjordiska perrongerna är helt fria från reklam, så när som på några små tv-skärmar. Istället projiceras filmer på väggarn, med miljöbilder från olika delar av världen som ger ett intryck av att betraktaren tittar ut genom ett tågfönster. Stationerna Hyllie och Triangeln som byggdes samtidigt som de underjordiska perrongerna är även de fria från reklam. Detta är om inte unikt, så åtminstone ovanligt både i Sverige och andra delar av västvärlden.
Det finns också massor av människor som har sin direkta, formella och avlönande arbetstid förlagd till stationen, som de som arbetar i affärer, kaféer, restauranger eller på något av trafikbolagen.
För de flesta andra är stationen en transitbyggnad. Det är inte meningen att någon ska stanna här någon längre tid. Du får vänta, men inte hänga. Till och med lunchrusningen, som är av något annan karaktär än i resten av centrala Malmö, präglas av detta. De sittplatser som finns inbjuder inte till att sitta någon längre tid. I stora hallen finns barstolsliknande anordningar precis där pendlare strömmar fram och tillbaka. Känslan av att lunchrusningen just ska vara en rusning förstärks av uppmaningar i stil med ”köpa något smaskens on the run”
Den här typen av normerande uppmaningar är vanligt förekommande på stationen. Reklamskyltar kallar dig ”Speedy Gonzales” och frågar om du har ”brådis”. Då och då dyker det upp en pop-up-butik som säljer enportionsförpackningar tänkta för mikrougnen.
Men även stationens arkitektur inbjuder till rörelse. Restaurangerna har få riktiga sittplatser. Vissa av dem är dessutom placerade i den gång där människor som ska till och från tåg och bussar passerar. Det förekommer också flera sorters exkluderande design (Edin 2014, 2017), som bänkar det inte går att ligga på. I vissa fall går det inte ens att sitta på utan bara luta sig med lätt böjda ben.
I praktiken är väntandet också graderat, det går att köpa lite bekvämare väntetid. Agnes, en kvinna i sextioårsåldern från Markaryd, åker med jämna mellanrum till Malmö för att hälsa på barn och barnbarn. Hon köper alltid en kopp thé och sätter sig på kaféet som är beläget bredvid perrongerna på stationens övre plan. På så sätt slipper hon ”stök, stress, jäkt och en massa människor som bara hänger runt”.
Ibland uppstår jitter mellan stationens rytmer och klocktid och andra rytmer. Den vanligaste formen av jitter är när det uppstår förseningar i trafiken vilket påverkar resenärernas egna scheman, arbetstider och andra rytmer. Ibland uppstår jitter mellan det uppskruvade tempot, det påbjudna väntandet och kroppen egna rytmer. Den som behöver gå på toaletten kommer att hitta väldigt få sådana. De som väl finns är avgiftsbelagda. Det går dessutom endast att betala med kort. Den som behöver gå på toaletten måste alltså ha en etablerad affärsrelation med en bank eller liknande.
De fåtaliga toaletterna är ytterligare ett tecken på vilken typ av tid som uppmuntras och tillåts på stationen. Många som väntar kommer snart att kliva på ett tåg där det finns toaletter, så det behövs bara några få i nödfall. Den som bara hänger har egentligen inget på stationen att göra och behöver inte tas hänsyn till på samma sätt.
Men finns det då ingen som hänger på Centralstationen i Malmö? Jo, massor av människor. Särskilt kvällar innan stängning. Under de kallare delarna av året förvandlas stationen delvis till en värmestuga.
Det är fredagkväll i december. Stationen är sporadiskt julpyntad. Många människor har sökt skydd för ruskvädret utanför. En kvinna har slagit sig ner på borden utanför Burger King utanför Burger King i stora vänthallen. Hon har två blåa Ikea-kassar. Den ena är är full med pantflaskor och den andra med filtar, kläder, mugg och tallrik.
Människor som söker skydd gör sin egen tidskolonisering av den mörka, kalla kvällen när de kliver in i stationens ljus och värme.
I vänthallen där de flesta restauranger är belägna har det samlats ett antal ungdomar kring en telefon som spelar filmer från Youtube. Två av dem dansar, en halar folköl ur en burk. Två tjejer berättar att de skulle ta pågatåget till Burlöv för att gå på fest hemma hon en klasskompis men att de fastnat på stationen eftersom de misstänkte att de var minst lika kul där. Två killar, med afghanska rötter, berättar att de ofta brukar träffa landsmän på olika stationer. Inte sällan börjar de hänga med andra som sökt sig till stationen av andra skäl.
En man som har med sig en sorts halvakustisk balalaika börja ackompanjera ungdomarnas YouTube-klipp och får applåder för detta
Det skulle gå att beskriva den tid ungdomarna, kvinnan med kassarna och mannen med balalajkan skapar som en heterokroni, där tid ”representeras, motsägs och kastas om (Foucault 1984:3 [1967])”. De skapar sin egen tolkning av hur och vilken sorts tid som spenderas på stationen. En tid som motsäger stationens övriga ordning där så mycket handlar om att effektivisera den semiformella, indirekta arbetstid som pendlingen innebär. En effektivisering genom normer, flöden och ständiga tidsangivelser i form av ljud, vibrationer, dofter, skyltar, anslag, tabeller och skärmar.
Skumrask 