Även om Elizabeth Freemans bok Time Binds främst handlar om konst och litteratur, finns det ett intressant spår för alla som är intresserade av hur resten samhället fungerar.
Freeman lanserar begreppet ”krononormativitet” som beskriver hur stater, organistioner och företag försöker justera, kontrollera och synkronisera tiden i människors liv för att på så vis uppnå maximal produktivitet. Vissa aspekter av snabbas upp medan andra saktas ner, samtidigt som alternativa sätt att organisera tid bekämpas.
Genom att synkronisera individer – inte bara med varandra utan med hela populationer och större tidsliga scheman som exempelvis arbetstider – skapas en känsla av tillhörighet. Det uppstår också, precis som namnet antyder, normer, förväntningar och värderingar som människor blir ”tidsbundna” till.
Krononormativitet kan handla om att livet ordnas i produktiva sekvenser efter en tidslinje som börjar vid födseln och tilldelning av personnummer för att fortsätta med skolgång, arbete, partnerskap, reproduktion, barnuppfostran, person och sluta med döden. Vid olika punkter på linjen tilldelas rättigheter och skyldigheter som exempelvis rösträtt och militärtjänstgöring. Det kan också handla om att hela samhället anpassas efter den dominerande arbetstiden.
Men krononormativiteten ordnar inte bara i sekvenser utan också i cykler och sfärer. Ett exempel är den borgerliga kärnfamiljen som växer fram under industrialismen och som omgärdas av normer kring kärlek, trygghet, harmoni, romans, sexuell tillfredsställelse och moderlighet.Många av de här normerna har en tidslig dimension. Just för att sfären är privat kan den upplevas som att den existerar i en annan tidszon än den livslinje som beskrivs ovan eller produktionstakten på en arbetsplats. Tiden i hemmet ordnas snarare cykliskt än linjärt. Den består av rutiner som upprepas om och om igen. Hemmets cykler gör att den arbetande mannen kan stanna upp, ladda om och förbereda sig för återinträde i den linjära, mekaniserade produktionen. ”Rekalibrera”, som Sarah Sharma kallar det.
Resonemanget påminner både om just Sarah Sharma och Karen Davies. Sharma använder den antika agoran, som fortfarande är sinnebilden för en offentlig plats, som exempel på sfärer med olika tidslighet. Agoran var en plats där en minoritet av fria män kunde ägna tid åt politiska diskussioner. Men den här tiden hade inte varit möjlig om det inte vore för den tid och radikalt annorlunda tidslighet som kvinnor och slavar spenderade i oikos, det privata rummet.
Davies menar att kvinnors och mäns liv präglas av olika tidsligheter och olika normer när det gäller tid. Kvinnors relation till tid präglas av återkommande sysslor och reproduktivt arbete som inte kan begränsas i tiden utan måste få ta tid. Davies liknar detta vid en cykel eller en spiral som sakta rör sig framåt i stora likadana cirklar. Männen tid präglas däremot av produktionens linjära, abstrakta klocktid. Lönearbetande kvinnor tvingas att förhålla sig till båda dessa tidsligheter.
Krononormativitet är ett bra sätt att förstå hur olika platser eller sfärer fungerar. Den ställer frågor om vilka tidsliga normer som är dominerande, hur människor synkroniseras och vem som tjänar på att det ser ut som det gör. När det gäller det sistnämnda handlar det som vanligt om ”follow the money”. Eller kanske snarare, följ tiden för att hitta pengarna.
Bonusspår: Krononormativitet på Centralstationen i Malmö.
Skumrask 