Här följer den andra av en rad studier av tid och makt i olika stadsmiljöer i Malmö. Idag handlar det om Triangelns köpcentrum. Första delen hittar du här:
Fall 1: Tidskapet Centralstationen
Precis som när det gäller Centralstationen finns ett överordnat syfte som präglar rytmerna i och omkring Triangeln. Centralstationen är en transitbyggnad som människor ska passera igenom eller på sin höjd stanna upp ett slag och vänta på ett tåg eller en buss. De som besöker stationen påminns också oavbrutet om vad klockan är och vilka avgångs- och ankomsttider som gäller samt tilltalas som några som är på väg eller till och med har bråttom.
Triangeln är däremot en byggnad avsedd för konsumtion. Här påminns ingen om vad klockan är eller om att de borde vara på väg någonstans.
Men även Triangelns rytmer präglas av arbetstider. Det är fler i rörelse när arbetsdagarna börjar ta slut på eftermiddagarna. Det märks och en tydligt förändring i flödet av människor från 11:30 till 13:00 då många äter lunch. Den här rytmen är dock inte lika tydlig som på Centralstationen, runt Möllevången, längs gågatan eller på Lilla torg. Detta beror sannolikt på att Triangels restauranger i de flesta fall ligger i utkanten av byggnaden och dessutom ofta är vända utåt vilket gör att den som vill äta inte behöver gå in i Triangeln.
Den största restaurangen, McDonalds, har exempelvis två stora entréer mot gatan utanför och men bara en mindre ingång från köpcentrumet, som dessutom är belägen på andra våningen längst ifrån kassorna. Detta gör också att man inte känner matoset lika påtagligt som på Centralstationen.
En annan stor och mycket påtaglig skillnad från Centralstationen är att den som besöker Triangeln inte påminns om vad klockan är eller några andra tider än köpcentrumets öppettider. Vid entréerna sitter skyltar med öppettider och vid två av entréerna avgångstider för bussar och tåg i närheten. Inne i byggnaden saknas offentliga klockor helt. Den enda stora klockan är en bild och återfinns på en skylt utanför en klockaffär.
Det är inte bara så att de saknas klockor. Förutom i den del av byggnaden som har glastak kan det vara väldigt svårt att avgöra vad klockan är eller vilken årstid det är bara genom att titta sig omkring. Det är samma dunkla ljus jämnt oavsett årstid, tid på dygnet eller väder. Detta förstärks av att många affärer har täckt över sina fönster med reklam som släpper in mycket lite ljus.
Det skapas en slags tid som är frånkopplad det omgivande samhällets tid. En tid som bara begränsas av de öppettider som gradvis utökats de senaste åren, med undantag för under pandemin våren 2020. Frånvaron av tidsmedelanden skapar dessutom en känsla av att den här tiden står stilla. Ju längre öppettider desto mer bryter Triangelns egen rytm av från de rytmer som skapas av att människor jobbar åtta timmar med start på morgonen och slut på eftermiddagen. Rytmer som gör att konsumtion ofta sker i anslutning till arbetsdagen. Här sker alltså en kolonisering av både cykliska rytmer som dygn och årstider samt linjära rytmer som arbetstider.
På översta våningen i den publika delen av byggnaden finns det etablissemang som har allra generösast öppettider. Gymmet Repeat har öppet dygnet runt för sina medlemmar. Sofia som jobbar i receptionen berättar att det är ganska många som tränar på nätterna. Människor som jobbar annorlunda arbetstider som kommer före eller efter jobbet. Folk som jobbar på krogen, som poliser eller inom sjukvården. Studenter som inte kan sova. Småbarnsföräldrar som passar på att träna medan partnern sover med barnen. Sofia berättar också att gymmet erbjuder virtuella träningspass med yoga- eller workoutinstruktörer eller olika personliga tränare. Det är bara att trycka på en knapp på en skärm så drar passet igång.
Även detta är ett exempel på kolonisering av tid. I det här fallet sträcks den tid som det är möjligt att träna ut över hela dygnet. Även det faktum att det virtuella träningspassen kan starta närhelst någon behöver kan ses som en form av kolonisering av tid, där den som tränar gör sig oberoende av tränarens scheman och andra tidsliga förehavanden. Passet startas vid behov, inte en sekund senare eller tidigare. Precis på samma sätt som tillverkning startar just precis när den behöver starta i just-in-time produktion. Gymmet Reapeat erbjuder en sorts just-in-time reproduktion.
Det finns dock, precis som på Centralstationen, en doftande tidsmarkör, om än möjligen en tidsmarkör bara för mig. I en av gångarna på finns en parfymaffär. Det doftar mycket starkt när man går förbi den, vilket jag gjorde flera gången i veckan när mitt äldsta barn var i tvåårsåldern. Vi brukade köpa glass och sedan går ner för att titta på tågen på den intilliggande stationen. På vägen passerade vi parfymaffären. Varje gång jag går förbi den sedan dess och känner den karaktäristiska doften reser jag mentalt tillbaka till den tiden. Jag är på väg för att titta på tåg tillsammans med Edvin. Jag känner vad jag kände då, minns massa saker jag glömt eller åtminstone inte tänker på så ofta. Jag bor på ett annat ställe och har varken börjat skriva den här avhandlingen eller träffat min dotter ännu.
Precis som längs gågatan, där det också ligger många affärer, är pengar som en form av tid högsta närvarande. Samtliga affärer på Triangelns erbjuder någon form av lån eller kredit, det vill säga olika sätt att manipulera tiden genom att redan nu låta kunder konsumera för potentiella framtida inkomster. Särskilt påtagligt är detta i de affärer som handlar med kommunikation, som telefoner, surplattor och abonnemang till dessa.
Triangeln 9 Januari 2018
På Telenors fysiska butik i köpcentrumet Triangeln är det ingen som höjer på ögonbrynet när jag berättar att min mindre än ett år gamla telefon slutat att fungera och jag behöver en ny. Att deras kunder byter telefoner varje år är så vanligt att de till och med erbjuder ett abonnemang där detta kan ske utan extra kostnad. Den här efterfrågan drivs av ständiga lanseringar av nya eller uppdaterade produkter. Men också av det faktum att de här sakerna inte håller särskilt länge. Sedan jag började använda smarta telefoner för tio år sedan har livslängden på varje ny varit kortare än sin föregångare. Ibland går de heller inte att laga. Andra gånger går det, men är för svårt eller så dyrt att köpa en ny telefon framstår som rimligaste alternativet.
Trots att jag varit kund hos Telenor i nästan tio år och vad jag vet aldrig varit sen med en räkning tar de en kreditupplysning. Tack vare medieteknik och en databas får de på ett ögonblick en överblick över min privatekonomi och tillåter mig därefter att ta ytterligare en telefon på avbetalning. Jag betalar nu får tre olika telefoner även om det är sista månaden för den äldsta av dem. Att jag kan göra på det här sättet beror inte bara på att jag har en någorlunda oproblematisk relation till Telenor. Det beror också på att jag har ett arbete med tillräcklig inkomst, ett personnummer, en adress och en kundrelation till en bank. Hade jag saknat någon av dessa saker vore det mycket svårare, i vissa fall omöjligt, att teckna abonnemang, för att inte tala om att hämta ut en ny telefon från butiken. Utan dessa saker hade jag varit utestängd från väsentliga delar av den mediestad jag ofta tar för given.
Jag lämnar butiken som ägare av tre telefoner, eller rättare sagt, som någon som är skyldig arbete till ett värde som motsvarar tre telefoner. Det faktum att jag egentligen inte äger eller har betalat för någon av dem ännu är inget jag egentligen reflekterar över. Inte nog med det. Jag har dessutom redan börjat snegla på nästa modell. Den finns ju bara någon knapptryckning och sekund bort bakom disken i Telenor-butiken.
Den som anses vara kreditvärdig kan alltså resa i tiden på det här sättet. En tillräckligt sannolik framtida inkomst kan användas genast. Den skuld som uppstår förvandlas också till en rad olika varor, vissa av dem utan kundens inflytande eller ens vetskap. Det går alltså inte bara att betrakta den här sortens skuldsättning som tidsmanipulation, utan också som en form av arbetstid som ger upphov till varor.
Eftersom Triangeln är ett köpcentrum förekommer föga förvånande också tillverkning av publikvaran. Det finns reklam i varje skyltfönster, både inåt och utåt, samt reklam för själva köpcentrumet. Dessa två arbetstider är – tillsammans med arbetstiderna för alla de som är anställda på butiker, kaféer, restauranger eller av själva köpcentrumet – de mest framträdande. Men det förekommer också att folk sitter på de olika kaféerna och arbetar. Inte lika frekvent som på exempelvis Espresso Houses kaféer längs gågatan. Delvis kan det här bero på lokalernas arkitektur. Det till ytan största kaféet på Triangeln ligger exempelvis mitt i en gång där människor oavbrutet rör sig fram och tillbaka. Det har heller inte eluttag vid varje sittplats, vilket gör det svårare att spendera informell arbetstid där.
Det går även att betrakta reklamen på Triangeln som normerande, som tidsliga uppmaningar. De anger vilken tid som bör spenderas, det vill säga konsumtionstid. Triangelns egen reklam handlar sällan om hur tiden bör spenderas, men däremot ofta om att den här tiden utsträckts, att den här icke-tiden blir längre och längre.
Alla köpcentrum rymmer massor av exempel på tidskompression. Det går till och med att argumentera för att syftet med ett köpcentrum är att pressa samman tid, inte i betydelsen att saker nödvändigtvis gör snabbare, utan att fler saker kan hända samtidigt eller i närmare anslutning till varandra än vanligt. På Triangeln kan den som vill ekipera sig, fika, äta lunch, klippa sig, få manikyr, träna, handla verktyg, telefoner, möbler, livsmedel och en rad andra saker. Allt finns nära varandra och åtminstone några av de här sakerna går att göra samtidigt. Detta uppmuntras också aktivt av köpcentrumet med budskap på skyltar som ”mat, kultur och shopping i samma kvarter”.
Det är svårare att hitta olika former av jitter eller motstånd. Visst hänger människor på Triangeln utan att konsumera, men här är hängande inte problematiskt på samma sätt som på Centralstationen. De som hänger på ett sätt som hade varit oförenligt med Triangelns övriga verksamhet håller till alldeles utanför. Skateboardåkare vid fontänen, tiggare precis utanför ingångarna och grupper av främst män som konsumera alkohol och skränar, vid bänkarna mellan köpcentrumet, stationen och S:t Johannes kyrka. Ibland irrar sig någon av dem i köpcentrumet, vilket brukar leda till en tillrättavisning av köpcentrumets väktare.
Men vad är då Triangeln för typ av tidskap? Det är flera som med utgångspunkt i Michel Foucault beskriver köpcentrum som heterotopier (Kern 2008, Muzzio och Muzzio-Rentas 2008), alltså ett slags motrum där alla arrangemang som återfinns i övriga samhället ”representeras, utmanas och upphävs (Foucault 1984:332[1967])” . Skulle Triangeln vara ett sådant här motrum. Skulle den tid som spenderas där vara den tidsliga motsatsen till heterotopi, alltså heterokroni?
Nej, det finns få tecken på detta. Triangeln är snarare ett sorts med-rum, med en med-tid eller superkroni, där övergiva samhällets arrangemang förstärks och renodlas. Det finns ingenting i den konsumtion som sker i byggnaden som på något vis utmanar eller upphäver en samtida kapitalistisk ordning, tvärtom
Marc Augé (2008 [1992]) beskriver köpcentrum som ”icke-platser” där människor vistas men förblir anonyma och där korta, identitetslösa möten äger rum. Andra exempel på icke-platser är hotell, motorvägar och flygplatser. Få människor känner sig känslomässigt bundna till icke-platserna och de saknar också tydliga tecken på historia, till skillnad från exempelvis ett torg med en marknad, som har en tydlig identitet, historia och som många människor känner anknytning till.
Det går att argumentera för att ett köpcentrum inte alls är en icke-plats utan snarare ett torg som byggts in och där marknadsaktiviteterna koncentrerats och sträckts ut i tiden. Vissa köpcentrum är dessutom byggda på torg. Däremot är det mer rimligt att beskriva tiden på Triangeln som en ”icke-tid”, en linjär tid som inte bara saknar historia utan gradvis allt mindre koppling till både övriga linjära rytmer och cykliska rytmer som dygnet och årstiderna.
Precis som Centralstationen är Triangeln ett tydligt exempel på tidslig kolonisering (Adam 2004). Men på centralstationen handlar det om tidskolonisering, alltså kolonisering med tid. Triangeln är istället ett exempel på tidkolonisering, alltså kolonisering av tid. På Centralstationen sker koloniseringen genom en hög grad av medialisering, och en påtaglig närvaro av medier och kommunikation.
På Triangeln sker koloniseringen snarare genom en låg grad av medialisering och en frånvaro av medier och kommunikation. Här sänds inga tidsangivelser, snarare döljs sådant som avslöjar vad klockan är i övriga samhället, som just klockor eller årstidernas eller dygnets skiften. En kolonisering som sakta men säkert sträcks ut och koloniserar andra tider och andra rytmer och ersätter dem med Triangelns egen icke-tid, en tid tänkt att ägnas åt konsumtion av varor, livsmedel, lagad mat och träning.
Skumrask 