Dags för en recension igen. Den här gången handlar det om den tyska filmen Die Welle.
Före detta punkaren och husockupanten Rainer, som spelas av favoriten Jürgen Vogel, är en populär gymnasielärare. När det är dags för projektarbeten i samhällskunskap får skolans lärare varsin ideologi att föreläsa om. Rainer vill givetvis ha anarkismen, men ämnet är redan upptaget så han får finna sig i att ha en kurs om autokrati istället.
Diskussionen i klassen kommer snart att handla om huruvida en totalitär regim, i stil med den nazistiska, skulle kunna ta makten i Tyskland igen. Eleverna menar att detta är omöjligt så Rainer beslutar sig för att göra ett experiment. Han inför diktatur i klassen, med bland annat envåldshärskare, uniform, en läskig symbol och en särskild hälsning. Eleverna blir medlemmar i rörelsen, Die Welle, med Rainer som ledare.
Experimentet går givetvis överstyr och Die Welle börjar leva sitt eget liv. Två system ställs mot varandra. Skolans ordinarie individualistiska system där var och en har rätt att välja mellan att vara punkare och bära märkeskläder – och Rainers monster.
Allt är dock inte så självklart som det verkar. Det är nämligen inte en form av nazism som uppstår i Rainers experiment, även om han själv kallar sin skapelse fascistisk. Det är istället ett system där skillnader baserade på klass, kön och etnicitet avskaffats. De elever som ingår i Die Welle talar uppskattande om att alla numera är lika mycket värda. Oavsett var de kommer från, hur de ser ut, om de är pojkar eller flickor eller om de har rika föräldrar eller inte.
Så visst finns det ett totalitärt monster i filmen. Jag tänker på skolans, och resten av västvärldens, ordinarie ordning. Ett system som förutsätter orättvisor, ojämlikhet och utsugning. Ett system där dessa påtvingade skillnader mellan människor betraktas som så normala att de överhuvudtaget inte diskuteras. Där drömmen om samhälle utan dessa skillnader stämplas som ”fascistisk”.
Den här ordningen skrämmer mig betydligt mer än några personer i vita skjortor som marscherar i takt. Eller bruna för den delen.
Skumrask 