Hur stor kontroll har du över din arbetstid? Kan du ta rast när du behöver, göra ärenden eller till och med börja och sluta när du vill?
I Boken The Ruling Ideas – Bourgeois Political Concepts går Amy E Wendlig igenom ett antal idéer eller koncept som organiserar kapitalistiska samhällen, som arbete, egendom, värde, kris och – vilket är intressant i mitt fall – tid.
Kapitlet om tid börjar med ett enkelt konstaterande: i ett borgerligt samhälle mäts arbete i tid. Det här är inte självklart och så har det inte alltid varit. Tidigare har arbete mätts i objekt eller uppgifter. Vi kan ta stoltillverkning som exempel. Den har precis som så mycket annan produktion förvandlats från småskaligt hantverk till industri. En snickare som tillverkade stolar fick en gång i tiden betalt per stol. Men i takt med att tillverkningen industrialiserades infördes också en arbetsdelning där den som arbetar med stolarna inte längre gör hela stolen utan en del av den. Ytterligare någon jobbar inte direkt med stolarna alls, utan som förman eller administratör. Ju mer avancerad tillverkningen blir desto mindre tydlig blir kopplingen till enskilda stolar. I de mest extrema fallen kanske någon arbetar med en del av tillverkningen utan att ens veta om det.
Arbetsdelningen gör att arbete inte längre kan mätas i tillverkade objekt, eftersom arbetet sällan resulterar i färdiga, enskilda objekt. I takt med att produktionen förändras, förändras också tiden för att kunna fungera som mått. Istället för exempelvis organisera dagen kring solens upp- och nedgång, årstidernas växlingar eller den tid det tar att utföra olika sysslor börjar dagen organiseras kring abstrakta tidsenheter som 07:30, 30 minuters lunch, en akademisk kvart, åtta timmars arbetsdag eller 15:46, vilket var det magiska klockslag då jag kunde stämpla ut från mitt första jobb.
Abstrakt tid införs, inte bara som ett sätt att mäta arbete, utan också som ett sätta att kontrollera arbetarklassen. Wendling redogör för den smått fanatiska boken Void where prohibited: rest breaks and the right to urinate on company time av Marc Linder och Ingrid Nygaard, jurist respektive läkare. De studerar rasternas, i synnerhet toalettrasternas, funktion på arbetsplatser. Det kommer föga förvånade fram till att raster är något som arbetsgivare vill kontrollera och begränsa. Men – vilket är intressant i det här fallet – också att det finns massor av forskning som visar att raster ökar produktiviteten.
Det här kan verka motsägelsefullt. Om nu raster ökar produktiviteten, varför inte låta arbetare ta rast? Inte nog med det. Linder och Nygaard visar inte bara exempel på där arbetare velat ha rast men motarbetats utan också det motsatta, där arbetarna tvingats till raster trots att de hellre velat hoppa över dem för att istället kunna sluta tidigare.
Enligt Wendlig är detta dock inte alls motsägelsefullt. Det handlar inte om produktivitet tillfälligt och i enstaka fall. Det handlar om kontroll. Abstrakt tid kan användas för att kontrollera arbetare åt vilket håll arbetsgivaren känner för. Vill arbetare ha raster är raster onödiga. Vill de inte ha raster är arbetarna oansvariga. Det handlar egentligen inte om raster överhuvudtaget, utan om att underminera arbetarnas kontroll och att påminna dem om att de inte kontrollerar och inte kan kontrollera sin arbetsdag. Den här demoraliseringen, infantiliseringen och alieneringen är viktigare för kapitalismen och produktiviteten i stort, än produktiviteten i enskilda fall.
Ur ett större perspektiv handlar det om att tvinga arbetare att förhålla sig till abstrakt tid. På vilket sätt de förhåller sig är mindre viktigt.
Kroppen och dess funktioner utgör i sig ett motstånd mot abstrakt tid. Man kan bli kissnödig, hungrig eller trött oavsett hur arbetsplatsen eller samhället i stort har delat in dagen i abstrakta block och punkter. Men Wendlings stora förtjänst är att visa hur svårt det är att göra motstånd mot abstrakt tid utan att köpa själva konceptet abstrakt tid. Förutom kisspauser exemplifierar hon detta med fenomen som kan tyckas vara motstånd mot abstrakt tid, som prokastinering, multitasking och tristess.
Att prokastinera är egentligen en extrem anpassning till abstrakt tid. Det handlar ofta om att räkna ut exakt vilket klockslag en uppgift måste utföras för att bli klar i tid. Att man sedan sitter och exempelvis slösurfar fram till just det klockslaget är egentligen oviktigt i sammanhanget.
Att ha tråkigt handlar ofta om att stirra på klockan och räkna enheter av abstrakt tid. Att göra flera saker samtidigt kanske kan upplevas som ett sätt att ta tillbaka kontroll, och i några uppenbara fall kan det också vara så, men forskning visar samtidigt att det ofta leder det till motsatsen. Man blir mindre produktiv och får mindre kontroll över tiden.
Wendlig lånar ett exempel från E P Thompson om klockor. När arbetare skaffade egna klockor kunde de kontrollera att arbetsgivaren inte manipulerade arbetstiden. Men detta innebar också att de köpte abstrakt tid som system. De accepterade dess värde och började kämpa emot, inom systemet. För kortare arbetsdagar, rätt till rast eller att inte ta rast, betalt för övertid och så vidare. Vad som först kan verka vara en revolt visar sig vara ett bevis på den abstrakta tidens hegemoni.
Skumrask 