Nikanor Teratologen har tidigare gjort sig känd för att skapa riktigt vidriga karaktärer som pedofilen och nazisten Morfar. I hans senaste roman Att hata allt mänskligt liv är det inte bara huvudpersonen utan hela världen som är vidrig.
Handlingen utspelar sig i Indien under 1800-talet. Arkeologen Alexander Cunningham leder en utgrävning av en uråldrig helgedom i ett land som äcklar honom så mycket att han blir allvarligt sjuk. Medan Cunningham rotar bland saker som borde lämnats ifred och hittar saker han helst hade sluppit hitta, plågas han av minnet av ett möte med missfostret Bhairava 40 år tidigare.
Större delen av boken består av en dialog mellan Cunningham och Bhairava. Den asexuelle tönten Cunningham försöker till en början värja sig när missfostret hånar britternas försök att rena, katalogisera och systematisera Indiens ”monstruöst mirakulösa härlighet”.
Sakta men säkert får Bhairava övertaget och framstår allt mer som Cunninghams omedvetna och Indien – med dess brutala seder, sjukdomar, människooffer och religionskrig – som ett ganska sunt ställe där begäret får fritt spelrum.
Det sjuka och onda är istället de brittiska kolonialherrar som med sin enfaldiga drift att vilja veta, mäta, väga och räkna lyckas förolämpa och förstöra allt i sin väg. Som med sin frihandelsdogmatiska rovdriftspolitik tar livet av miljontals indier. Som borde vara de sista att förklara för någon annan vad mänskliga rättigheter och människovärde egentligen är. Vilket inte hindrar dem från att göra just detta. Tvärtom.
Låter det bekant? Att hata allt mänskligt liv handlar först och främst inte om Indien. Den handlar om att känna sig främmande i en värld där allting kvantifiereras. Där allting skattas och räknas om i pengar. Om att försöka stoppa in sina begär och drömmar i en cynisk apparat som känner till ”the price of everything and the value of nothing”. Om att försöka leva ett anständigt liv en liberal demokrati.
Den här fantastiska boken höjer ett varnande finger. Gör något åt saken eller plågas för alltid.
Skumrask 