UnREAL

Verkar en blandning mellan The Newsroom, Nightcrawler och Bonde söker fru som en kul idé? I såna fall är tv-serien UnREAL troligen den bästa du kommer att se i år. Verkar det förfärligt? Då tycker jag du ska titta ändå. Den är nämligen en väldigt bra samhällsskildring också.

UnREAL handlar om producenten Rachel Goldberg (Shiri Appleby) som jobbar med dejtingsåpan ”Everlasting”. Första säsongen av Everlasting slutade i ett totalt kaos som Goldberg styrde upp mer eller mindre på egen hand. Trots detta ska hon jobba även med andra säsongen. Delvis på grund av vissa unika egenskaper. Delvis för att få råd att betala de böter som kaoset givit upphov till.

De unika egenskaperna beskrivs av mamma Goldberg, psykolog till yrket, som angelägna skäl att gå i terapi. Rachels chef Quinn (Constance Zimmer) beskriver exakt samma egenskaper som bästa tänkbara för den som jobbar med dejtingsåpor. Enligt Quinn är Rachel – och Quinn själv vill jag påpeka till hennes försvar – nämligen en ”manipulative bitch” med en osviklig förmåga att få folk att helt tappa omdömet. Precis vad som krävs för att skapa ”bra TV”, eller ”nudity, 911 calls and catfights” som Quinn brukar säga

Har du någon gång jobbat med media inser du hur träffande det är. Ens allra sämsta sidor förvandlas till tillgångar. Egenskaper som narcissism, avsaknad av empati och förmågan att förvanska saker för att passa ens syften förvandlas från sociala katastrofer till något du kan livnära dig på.

Rachel och Quinn kan mycket väl vara de mest cyniska personer som någonsin porträtterats på TV. Trots detta kan jag inte låta bli att sympatisera med dem. Hoppas att deras ondskefulla planer ska gå i lås. För Rachel har egentligen ett gott hjärta och Quinn har all anledning att vara bitter. Åtminstone trodde jag det i några avsnitt innan jag insåg att de manipulerat även mig.

I Everlasting ska de försöka hitta en fru till bimbon tillika hotellmagnatfamiljen Cromwels svarta får Adam (Freddie Stroma). Detta sker genom att spela ut ett antal tävlande – även de omsorgsfullt utvalda för vissa unika egenskaper – mot varandra på olika utstuderat grymma sätt. Allt som händer är noggrant regisserat för att skapa så mycket dramatik som möjligt. Det som inte blir tillräckligt spektakulärt redan framför kameran fixas till under klippningen. Producenterna drar sig inte för att kasta om ordningen på händelser, utelämna viktig information eller plocka saker helt ur sitt sammanhang.

Förutom mustiga karaktärer och fascinerande intriger har UnREAL en massa andra kvaliteter.Det finns massa finurliga metanivåer. Appleby och Zimmer är lysande. Regi och klippning gör den så intensiv att jag tappar andan emellanåt. Dessutom dominerar kvinnorna totalt handlingen. Förutom Rachel och Quinn är även samtliga övriga intressanta karaktärer kvinnor. De tillåts vara smarta och onda, djupa och ytliga, korkade och goda. Männen är däremot utan undantag korkade våp av olika grad.

Det är också viktigt att komma i håg att det egentligen inte är UnREAL som är cyniskt utan världen serien skildrar. Och att dejtingsåpor inte är undantag från en i övrigt sansad kulturindustri. Var väljs medverkande inte ut för sina ”unika egenskaper” att skapa ”bra TV”? Var utelämnas inte viktig information? Var plockas inte händelser, uttalanden och handlingar ur sitt sammanhang? I såpor? Lekprogram? Debatter? Nyheter?

Ett program som exempelvis SVTs Debatt väljer också ut spektakulära karaktärer för att få sin egen version av nudity, 911 calls och catfights. Jag påstår inte att ett samhällsprogram som Uppdrag granskning är lika cyniskt manipulerat som Paradise Hotel. Långt ifrån. Men det är en gradskillnad, inte en artskillnad. All kultur och media påverkas av skaparnas erfarenheter, åsikter och förhoppningar samt sist men inte minst av den krassa ekonomiska verklighet inom vilken de verkar.

En scen i UnREAL är särskilt talande. När det inträffar en allvarlig incident börjar deltagarna genast kontrollera om kamerorna är på. Då så inte är fallet drar deltagarna den riktiga slutsatsen att incidenten faktiskt inträffat på riktigt och att den inte är något producenterna hittat på för att skapa dramatik, locka tittare och sälja reklam.

Precis som på riktigt alltså. När kamerorna är på är någon i färd med att skapa en lögn som snart kommer att användas för att generera klick och sälja annonser. Nuförtiden är ju media ett verktyg och pengarna ett mål. Inte tvärtom.

Medan jag skriver detta står teven på i bakgrunden. Den visar en trailer för en ny svensk dejtingsåpa. Mark Levengood berättar att några präster söker partners. Jag hinner knappt rysa av tanken på vilka Marks motsvarigheter till nudity, 911 calls and catfights är innan jag känner ett tvång att kontrollera om det är några kameror på i lägenheten.