I den biopolitiska produktionsterrängen finns inga stämpelur med hjälp av vilka man stämplar in och ut; det vidsträckta proletariatet producerar i hela sin vidd överallt, dygnet runt
Antonio Negri och Michael Hardt (2003:335)
Vi har tidigare sett hur medialiseringen påverkar rum, platser och människors rörlighet. Detta sker i en sådan omfattningen att det enligt Mosco (2006) till och med florerar en myt om geografins slut. Men även om människor i vissa avseenden blir mindre bundna vid platser genom att vara uppkopplade och kommunicera varifrån som helst, påpekar McQuire (2016:6) att vi samtidigt hela tiden skapar och anger platser genom autopositionering, inloggningar och taggar. Vi blir både mer fria och mer bundna till olika platser på en och samma gång. Detta påminner om Andre Janssons (2018) tankar om medialiseringens dialektik, som både begränsar och gör oss mer självständiga på en och samma gång.
McQuire (2016) menar också att digital media och smarta apparater blir ”rumtidsmaskiner” som förlänger våra sinnen och skapar nya möjligheter för social och kulturell organisering i tiden och rummet. David Harvey (1989:233-239) är inne på liknande tankegångar. Han menar att många rumsliga avstånd har krympt. Både hastigheten och kvantiteten när det gäller transport av material och information har ökat. Möjligheterna att koordinera och samordna har mångfaldigats. Resultatet är dock inte en upplösning av rummet utan större möjligheter att kontrollera det, vilket bland annat leder till nya typer av rumslig ojämlikhet.
Det kan vara värt att notera att den här strävan efter att lösa upp och kontrollera rummet på andra sätt inte är ny eller ett resultat av nya teknologier eller medialiseringen. Den är snarare en tendens inom kapitalismen som förstärks av medialiseringen. Karl Marx (2010:172-175) beskriver något han kallar ”kapitalets universella tendens” som innebär att kapitalet å ena sidan strävar efter att riva ner alla hinder för kommunikation för att kunna göra hela världen till sin marknad och å andra sidan efter att tillintetgöra rummet med hjälp av tiden, det vill säga reducera den tid det tar att ta sig från ett ställe till ett annat till ett minimum.
Medan det finns en hel del litteratur som berör hur medialiseringen påverkar rum, platser och rörlighet (som exempelvis Urry och Sheller 2006, Wilken 2011 och Jansson 2017) finns betydligt mindre skrivet om hur den påverkar tiden.
Det finns en fara i detta. Sarah Sharma (2012:66) menar att forskning som fokuserar för mycket på rum på bekostnad av tid riskerar att följa en marknadslogik. Hon utgår från den kanadensiske medievetaren Harold Innis (1951) som menar att medieteknologier är antingen rums- eller tidsorienterade och att olika civilisationer företrädelsevis använt den ena eller andra typen, vilket haft stor påverkan på möjligheten att organisera och kontrollera. Tidsorienterad media är beständig och svår att transportera som exempelvis inristningar i sten eller muntliga berättelser. Rumsorienterad media är flyktigare och inte bunden till särskilda platser, som exempelvis papyrus eller internet.
Sharma (2012:67-68) menar att kapitalismen är beroende av rumsorienterade kulturer. Det är inte bara så att de dominerande teknologierna är rumsorienterade, även vår förståelse av dem och vårt motstånd mot dem, har en tendens att vara rumsorienterat. Vi saknar en uppfattning om tid som en form av maktrelation och arena för politisk kamp. Idag är det självklart att diskutera maktrelationer, ojämlikhet och begränsningar i relation till rum och mobilitet. Men samma sak verkar inte gälla tid, trots att varje rumslig ojämlikhet har en tidslig motsvarighet.
Sharma (2012:71) förespråkar istället en ”makt-kronografi” där man också tar hänsyn till tidsliga aspekter när man diskuterar andra maktrelationer som har att göra med klass, kön, ras eller sexualitet. Att hela tiden ställa frågan om vems tid, vilken tid och vilken sorts tid som är inblandad i olika relationer.
Shrama (2011) påminner också om att även om man, som Hardt och Negri (2003), ser all tid som arbetstid är det viktigt att komma ihåg att den här arbetstiden ser väldigt olika ut för olika personer.
Detsamma gäller diskussioner om krympta avstånd och de ”slut på geografin” som Mosco beskriver. Sharma (2012) använder reklam från flygbolag som exempel. De lovar saker som borttagna hinder, tid som flyger och frånvaro av väntetider. Men bakom de här löftena döljer sig en massa människors arbete och därmed en massa människors tid. Den enes minskade avstånd och kortare väntan är den andres arbetstid.
Ett sätt att blottlägga den här typen av maktrelationer är att fokusera på vad Sharma (2012) kallar tidsligt arbete, alltså sådant arbete som är till för att spara tid, eller ändra upplevelsen av tid, hos andra. Sharma nämner bästsäljande författaren Tim Ferriss (2010) idéer om förkortad arbetstid som exempel. Ferriss bok ”4 timmars arbetsvecka: konsten att leva mer & jobba mindre” handlar om hur han kortar ner sin egen arbetsvecka till fyra timmar. Han gör detta genom att hitta folk, företrädelsevis i Indien, som kan utföra samma arbetsuppgifter som han själv utför, men till en lägre kostnad. Sedan byter han gradvis ut sina egna insatser mot sådana som utförs av sämre betald arbetskraft tills bara fyra timmars administrativt arbete återstår. Ferriss kan på så vis köpa sig mer fritid. En tidslig ojämlikhet som blir möjligt att upprätthålla eftersom det redan föreligger en ekonomisk.
Ett annat exempel är det tillstånd som Jonathan Crary (2016) kallar ”24/7” där det oavbrutet pågår just-in-time-produktion, dygnet-runt-konsumtion och aktiviteter i olika nätverk. Även här finns motsättningar och ojämlikheter dolda. Medialiseringen gör exempelvis att vissa yrken går att utföra på ett kafé halv nio på kvällen. Men det skulle inte gå att sitta där och jobba om det inte fanns någon som arbetade på kaféet under samma tid. Den enes frihet att välja att arbeta på ett kafé en fredagskväll blir den andres ofrivilligt schemalagda arbete på samma tid och på samma plats.
Crary (2016:23) varnar också för att en del av det som upplevs som tidslig frihet inte alls är det. Antalet personer som väcker sig själva en eller flera gånger per natt för att kontrollera meddelanden eller annan data ökar exempelvis exponentiellt.
Jag ska inte föregå min undersökning, men vill ändå kort nämna några av alla de arbeten som utförs i medialiserade Malmö och som handlar om att öka andra människors frihet eller rörlighet, spara andra människors tid eller påverka kvaliteten på den tid de spenderar. Ur ett makt-kronografiskt perspektiv handlar exempelvis hemkörning av mat om att några människor sparar tid genom att andra utför det tidsliga arbetet med att hämta och leverera mat från en restaurang. Det här systemet fungerar eftersom någras tid är värd mer, eller åtminstone värderas högre, än några andras på ett sätt som inte är olikt hur Tim Ferriss organiserar sin arbetsvecka.
Ett annat exempel är alla de elssparkcyklar som finns utplacerade runt om i Malmö. Företagen[1]som placerar ut dessa lovar saker som ”smart mobilitet för den moderna världen” och säger sig sträva efter ”en renare och hälsosammare planet”. Om vi för tillfället bortser från cyklarnas korta livslängd och de faktum att de ligger slängda överallt, innehåller den här smarta mobiliteten en massa dolt arbete. Allt från det gruvarbete som krävs för att ta fram mineraler till batterier till det i högsta grad tidsliga arbetet att åka runt på nätterna, leta upp och samla in cyklarna.
Både jobbet att köra ut mat och samla in cyklar är tidsliga och innehåller dolda ojämlikheter. Båda jobben är resultat av medialiseringen och att det redan innan föreligger skillnader mellan människor.
Skumrask 