Idén om sex timmars arbetsdag upprör många. Motståndarna finns heller inte bara inom näringslivet som man kanske kan tro utan även hos vissa fackföreningar.
En av de bittraste kritikerna är Mats Essemyr utredare på TCO. Hans huvudsakliga invändning är att förkortningen skulle kosta så mycket att den äter upp det så kallade löneutrymmet. Vi skulle alltså bokstavligt talat få bibehållen lön ett bra tag framöver i utbyte mot en kortare arbetsdag.
Ett märkligt resonemang som utgår från att förhållandet mellan arbete och kapital är statiskt och att det alltid finns en förutbestämd summa att använda till löneökningar eller andra förändringar. Så är det givetvis inte. Det avgörs av förhandlingar, eller om det behövs, hårdare tag. Det finns inget som hindrar oss från att kräva kortare arbetsdag och löneökningar. Eventuella framgångar avgörs av hur starka vi kan vara starka tillsammans.
Om Essemyrs företrädare inom arbetarrörelsen haft samma inställning skulle vi fortfarande ha 16 timmars arbetsdag. Dessutom tar han bara hänsyn till eventuella kostnader. Inte ett ord om att kortare arbetsdag faktiskt skulle innebära besparingar eller till och med vinster också. Företag får personal som är utvilade, på gott humör, friskare och kanske till och med mer sugna på att jobba. Till och med den mest vulgäre kälkborgare borde inse vikten av att hålla arbetskraften i form och på gott humör.
Vad det innebär samhällsekonomiskt vet ingen. Men fler kommer att få jobb. Deltidssysslor kommer att uppvärderas. Människor kommer med största säkerhet att må bättre. Få tid över till annat än jobb. Kunna förvekliga drömmar och idéer.
Till syvende og sidst handlar det om hur vi ska fördela frukterna av det vi producerar tillsammans. Antingen gör vi som nu och låter de rika bli rikare, låter TCOs medlemmar få dela på smulorna från deras bord och låter de allra fattigaste bli ännu fattigare. Eller så gör vi på något annat vis. Förkortar arbetsdagen till exempel.
Av var och en efter förmåga, åt var och en i form av en kortare arbetsdag.
Skumrask 