Den här veckan har Jörgen varit på Wretsling, Niclas har träffat Leos Carax och Lisa har läst Ann Jäderlunds översättning av Emily Dickinson.
Missa inte heller chefredaktören om bankcensur.
I papperstidningen som du borde prenumerera på hittar också några rader från både mig och Rebecka. Här också. Mina iallafall.
[Subkulturporr] Northern Soul
Säga vad man vill om engelsmän men de kan det här med att göra film om subkulturer. Sådana som får dig att byta klädstil, frisyr, musiksmak och vilja resa i tiden. De har till och med lyckats få fotbollshuliganism att framstå som en någorlunda attraktiv livsstil, och det säger ju det mesta. Quadrophenia, This is England, 24 Hour Party People och Awaydays är några exempel. Senast i raden är Northern Soul av regissören Elaine Constantine som handlar just om Northern Soul, den subkultur med rötterna i arbetarklassen som drabbade norra England under sextio- och sjutiotalet då speedade mods dansade nätterna igenom till obskyra soulsinglar på legendariska klubbar som The Twisted Wheel i Manchester, Blackpool Mecca, The Torch i Stoke-on-Trent och Wigan Casino. En film om unga människor som vill vara i fred och dansa hela natten till svart amerikansk soul helt enkelt. Inte helt olikt den generation som några år senare år senare ville vara i fred och dansa hela natten till musik med rötterna i Chicago, Detroit, Gent och Düsseldorf. Premiär i början av 2013.
[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 14
Så vad gör vi åt det faktum att vårt samhälle påminner allt mer om den Weimarrepublik som förtärdes av nazismen? Med en svagare parlamentarism, hänsynslösare borgerlighet, högerextremism på frammarsch, massarbetslöshet och en allt mer splittrad arbetarklass. I en av essäerna i boken En gång talade man om staden diskuterar författaren Bosse Bergman just den politiska situationen i allmänhet och arbetarklassens organisering i synnerhet under Wiemarrepubliken. Om hur hur arbetarna splittras i en socialdemokratisk och en kommunistisk del. Om hur kommunister kritiserar socialdemokrater som svarar med att inte agera när kommunister avskedas i massor från arbetsplatserna. Om hur kommunisterna blir ett parti till stor del bestående av arbetslösa och som inte lyckas hitta någon ny utgångspunkt för sin organisering och därmed förlorar sin möjlighet att påverka den mycket tragiska samhällsutvecklingen. Men vad kunde de gjort istället för att organisera sig på arbetsplatserna? Bergman nämner områden som bostäder, kommunikationer och offentliga anläggningar och institutioner och metoder som hyreskamp, betalningsvägran och ockupationer. Men varken SPD eller KPD insåg dessa möjligheter, troligen på grund av tröghet, traditioner och skepsis mot nya initiativ.
Om det är bättre idag? Knappast. Samhällsutvecklingen ser likadan ut och de flesta organisationer är lika tröga. Jag menar inte att vi ska sluta organisera kampen på arbetsplatserna. Tvärtom. Bara att vi också måste hitta flera arenor att bedriva klasskamp på. Att vi bör komplettera den fackliga kampen med organiserad vägran att betala oskäliga hyror, för resor till och från jobbet, oskäliga elräkningar, oskäliga räkningar för telekommunikation. Eller varför inte bygga egna nätverk? Att vi genom krav eller ockupationer tillgodoser behov av gemensamma lokaler, mötesplatser, bostäder för alla och offentliga miljöer befriade från vulgär privatisering. Att vi vidgar vårt inflytande i kraft att vi är många och finns överallt, inte bara på de lönearbetsplatser där allt färre befinner sig. Men det är bråttom. Det står en stor jäkla varg på lut bakom vårat nästa hörn också.
Skumrask 