Hej då 2022

Allt var inte elände! Här några mer eller mindre kulturrelaterade favoriter från året. Och lite elände. Ok, ganska mycket elände. Men om du skrollar finns lite fin musik längst ner

Terapisoffa: Inpå bara kroppen

Olivia Laing växlar alltid skickligt mellan personliga erfarenheter, samhällsutveckling, förflutet och samtid. Så när hon tar sig den extremt mustige marxistiske psykologen Wilhelm Reich blir det såklart hur bra som helst.

Hennes senaste roman Inpå bara kroppen handlar just om hur kroppen hela tiden påverkas av olika sammanhang – ekonomiska, politiska, sociala – och hur den disciplineras, kategoriseras och exploateras. Allt relateras till Wilhelms Reich tankegods.

Reich var ursprungligen elev till Sigmund Freud men gav sig snart ut på egna äventyr och försökte kombinera Freud med Marx och kom fram att psykiskt lidande kunde hade minst lika mycket att göra med fattigdom som med barndom.

Reich ballade dock ur mot slutet av karriären. Han flydde nazismen till USA och där han intresserade sig för kosmisk energi och byggde särskilda bås för att fånga in den. Han dog i fängelse när han satt av ett straff för kvacksalveri. Hans böcker brändes på bål (life goal för övrigt).

När du läst Inpå bara kroppen rekommenderar jag att du även läser Reich direkt. Några av hans tidigaste och bästa texter finns översatta till svenska och samlade i Psykoanalys och marxism, en intro till socialpsykologin 2 som går att hitta på antikvariat för några tior. Läs särskilt den tyvärr högaktuella Die Massenpsychologie des Faschismus.

När du ändå är igång kan du kolla in Dušan Makavejevs film om Reich, W.R. – Kroppens mysterier.

Inpå bara kroppen inspirerade också till sommarens mixtejp

Socialporr: På äventyr i senkapitalismen

Tommy Sundvalls serieroman om katten Morris äventyr i gigekonomin sa mig mer om hur samhället fungerar är tusentals sidor samhällsvetenskaplig litteratur jag plöjde under året. Klasshat så glödande att det utan vidare skulle kunna lösa elkrisen om det bara fick chansen

Tidsresa: DARK

Förstår inte hur jag kunnat missa den här serien tidigare (nej, den är alltså inte från 2022). Den är tysk och handlar om tid. Whats not to like, liksom. Dark lyckas på ett fint sätt blanda overkligheter med smutsig socialrealism, mycket tack vara fina insatser från särskilt de unga skådespelarna. Det jag gillar mest är dock en helt annan sak. I serien finns en karaktär som heter H G Tannhaus. Han har skrivit boken Eine Reise durch die Zeit som dyker upp i handlingen flera gånger. Någon har tagit sig tid att skriva och ge ut den här boken ”på riktigt”. Du som sett Dark förstår att det lika mycket är boken som kommit först och att någon sedan gjort en TV-serie där den kan figurera i. Nej, jag spoilar ingenting nu. Dark är nämligen helt obegriplig, så det går inte.

Svamp: Matsutake

Anna Lowenhaupt Tsings The Mushroom at the End of the World: On the Possibility of Life in Capitalist Ruin kom redan 2021, men jag har inte haft tid att läsa den förrän i år. En av det mest fascinerande böcker jag någonsin läst. Den handlar om handeln med svampen mastutake, som jag tror kallas goliatmusseron på svenska. Lowenhaupt Tsing bjuder både på en beskrivning av hur ekonomi kan se ut i kapitalismens absoluta utmarker (nej, det finns ingen utsida) och en föraning om hur något som liknar ett samhället kan börja byggas efter att hela skiten brakat samman (vilket bara är en tidsfråga).

Vinterkyla: Februari 33

En annan bok som tyvärr också känns oroväckande aktuell är Uwe Wittstocks Februari 33 – Litteraturens vinter om den månad för snart 90 år sedan då Tyskland förvandlades till diktatur (Johan Pehrson kommer inte vara till någon hjälp i vårt fall, tvärtom). Den skildrar ett antal författares öden under den här tiden. En av dem, Alfred Döblin, har skrivit den tyvärr likaledes och av samma skäl aktuella Berlin Alexanderplatz.

Berlin Alexanderplatz (Rainer Werner Fassbinders filmversion) var för övrigt min sommarföljetong i Arbetaren för några år sedan, återigen av samma dystra skäl (Bara sluta. Läs en historiebok ffs).

Södra London: Spansk breakbeat

Vet inte hur många gånger senaste året jag hört en låt och tänkt att den där är nog inspelad i en fuktig källare i södra London men insett att den är spansk när jag kollat upp saken närmare. Det finns uppenbarligen en mycket livskraftig spansk breakbeatscen (de kallar den säkert något helt annat) med artister från helt andra ställen än Battersea som typ Cadiz, Granada och Sevilla och som kallar sig saker som FM-3, Guau, Yo Speed, Bowser och LowCo.

Magazine: Program

Tidningar som Atlas, Pop, Darling, ID, Face, Vice, Grand Royal och Lodown var både anledningen till att jag ville börja skriva och i några fall ställen där jag började skriva. Därför blev jag mycket glad när Lars Flysjö och Henrik Bromander gjorde en tidning i samma stil. Popkultur och politik, snyggt förpackat och mycket läsvärt. Men inte nog med det. Jag har ett exemplar över. Först öppnade rätta lösningen får den hem i brevlådan

Trummaskin: ChatGPT

När trummaskinen kom trodde många att maskiner skulle göra all musik i framtiden och att alla musiker skulle bli arbetslösa. Det hände inte. Det kommer inte att hända nu heller. ChatGPT kommer inte att ta varken ditt eller mitt jobb. Möjligen förändra dem lite grann. Vad som däremot är går att diskutera är vad som verkligen är våra jobb. Att bli tankade på information dygnet runt vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är medvetna eller inte, vare sig vi bryr oss eller inte eller det där stället där vi spenderar några timmar i veckan med att utföra några mer eller mindre meningsfulla ritualer?

Vill inte skryta men jag lät en bot göra mitt jobb som journalist långt innan det var coolt.

Snutkultur: The Responder

I den här tv-serien är alla, särskilt poliserna, skurkar på olika sätt och i olika grad. Precis som i verkligheten alltså. Martin Freeman är lysande i huvudrollen (vilket måste vara första gången).

Vampyr: Irma Vep

Den kanske inte höll hela vägen, men den här serien om en riktigt jobbig och pretentiös fransk regissör som ska göra en remake av en vampyrstuntfilm är bitvis hysteriskt kul.

Vem vare som fakking rösta: svenska folket.

Landet styrs sedan i september av en koalition mellan Livets ord, vulgära månglare och en lallande fånes före detta liberala parti. Ok, det där var inte riktigt sant. De som verkligen styr är ett kosmetiskt reformerat nazistparti. Är ni nöjda nu????

Det där blev lite deppigt. Som traditionen bjuder har jag mixat ihop tio låtar från året. Inte nödvändigtvis de bästa, men tio som passar fint ihop. Ok, alla kanske inte är från 2022. De kanske inte riktigt är tio heller. Men här kommer de iallafall:

Drone Me Up, Flashy (&ME Remix) – DJ Koze ft Sophia Kennedy
Fly Life (Paco Osuna Remix) – Basement Jaxx
Flo Jam (Denham Audio Remix) – Dusky
Geezer Like Me – Amy Dabbs & Coco Bryce
Starbeam (Interplanetary Criminal Remix) – M4A4
Lift Me Up (Guau Remix) – Left/Right & Lowco
The Knowledge (Untold Remix) – Toasty
The Ryder – Denham Audio
Pinky Ring – Joy Orbison
Way of the Void – Nikki Nair
My Red Hot Car – Squarepusher