Berlin Alexanderplatz

När Rainer Werner Fassbinder dog 1982, 37 år ung, hade han gjort 40 långfilmer på 13 år. Inte nog med det. Flera av dem är mästerverk. Hur mycket jag än gillar The Wire, Breaking Bad, Deadwoood och alla andra fantastiska tv-serier som producerats de senaste åren kommer ingen av dem i närheten av Fassbinders filmatisering av Alfred Döblins bok Berlin Alexanderplatz. Boken skrevs 1929 och handlar om några tragiska livsöden i Berlin under Weimarrepublikens 1920-tal, en period som präglades av ekonomiskt och ett politiskt kaos där socialister som Karl Leibknecht och Rosa Luxemburg kämpade mot den framväxande nazismen. Men Berlin var också, precis som nu, Europas kulturella centrum

Fassbinders filmatisering från 1980 är ursprungligen en nästan 15 timmar lång film, världens längsta spelfilm till och med, som klippts om till en 13 avsnitt lång serie. Den börjar med att hallicken och småfifflaren Franz Biberkopf (Günter Lamprecht) muckar från kåken efter att ha avtjänat ett straff för att ha mördat sin flickvän. Vi får följa hans och ett antal andra trasiga själars kamp för ett anständigt liv i ett Berlin som sannerligen inte gör det lätt för dem.

Berlin Alexanderplatz kanske kan upplevas som opolitisk. Men även om Franz Biberkopf och många av de andra trasproletärerna som rör sig bland sjaskiga bordeller, sämre krogar, mörka gränder och råtthål till lägenheter varken är politiskt engagerade eller guds bästa barn är deras blotta existens på samhällets absoluta botten i högsta grad politisk. Deras värld påminner dessutom väldigt mycket om vår med ekonomisk kris, social utslagning, ökade klyftor, fascister på gatorna, fascister i parlamenten och en undergång som väntar runt hörnet.

Berlin Alexanderplatz finns sedan ett par år i en restaurerad version. Avsnitten ligger också ute på Youtube. Men som en person helt obekymrad av tidsliga och rumsliga aspekter skrev i en kommentar gäller det att skynda sig. Det är inte Fassbinder själv som lagt ut dem, så det gäller att passa på.

Del I

I första avsnittet muckar en märkbart märkt Franz Biberkopf från fängelset i Tegel. Trots att han svär på att börja ett nytt liv fortsätter han på ungefär samma sätt som gjorde att han hamnade i finkan.

På den tiden låtsades man inte att fängelsestraff hade något med rehabilitering att göra. Det gör vi idag. Den relevanta frågan är givetvis vilket syfte fängelset ska ha. Handlar det bara om straff? Om att bli av med en asocial och kriminell individ ett tag? Eller hoppas vi att den som döms till fängelse ska ändra sitt beteende? Erbjuds terapi, utbildning och en ärlig chans när dagens Franz står där med sin kappsäck utan för porten?

Nej. Det är faktiskt tvärtom. Inte bara är rehabiliteringen ofta obefintlig, den där ärliga chansen försvinner också i allt större utsträckning. På senare tid har det exempelvis blivit allt vanligare att företag kräver att få se utdrag ur belastningsregistret innan de anställer någon. Detta är av någon märklig anledning lagligt i Sverige till skillnad från många andra länder och en väldigt bra metod om man vill att kriminella ska fortsätta vara kriminella. Varje samhälle har den kriminalitet det förtjänar.

Del II

Franz Biberkopf berättar i avsnitt två att det finns 637 000 arbetslösa i Berlin. Arbetslösheten kom dessutom att stiga de närmaste åren ända till Hitler tog makten, utökade krigsmakten, tillverkade vapen, byggde motorvägar, koncentrationsläger och invaderade grannländer.

Franz är en av alla dessa arbetslösa. Han försöker sälja slipshållare, men är en usel försäljare. Han provar att sälja homoerotisk litteratur, varpå hans fästmö flippar ut. Till sist skämmer han ut sig genom att sälja nazistisk propaganda, trots att han inte är nazist utan snarare politiskt förvirrad och desillusionerad. I något sorts tafatt försök att ingjuta mod brister han då och då ut i den nationalromantiska sången ”Die Wacht am Rhein”. Franz situation förvärras gradvis och blir mer och mer förnedrande och han hotas till sist med spö av sina gamla kamrater.

För kapitalismen är det viktigt att det inte finns några alternativ till lönearbete. Att arbetare inte ska ha något annat val än att stå till arbetsköparnas förfogande. Att så många som möjligt konkurrerar om jobben. I kapitalismens barndom brände man bokstavligen ner gårdar och fält för att tvinga de som levde av dem till fabrikerna. I dagens samhälle är ingen tvungen att sälja nazistisk propaganda. Däremot tvingas arbetslösa göra andra förnedrande saker som till exempel att tvångsarbeta inom Fas3.

Fas3, sänkta ingångslöner, sänkta ungdomslöner, bemanningsföretag och a-kassans gradvisa utfasning till förmån för socialbidrag eller inga pengar alls, är alla delar i det systemskifte som pågått de senaste 30 åren och som handlar om att hålla arbetskraften på fötterna för att kunna köpa vårt arbete ännu billigare, för att ge oss ännu färre valmöjligheter och tvinga oss att acceptera ännu sämre villkor. Vi ska vara vad som på moderatsvenska kallas ”anställningsbara”, för att konkurrera om jobben och därigenom hålla lönerna nere. Samtidigt ska vi ha så ha låg ersättning som möjligt för att hålla inflationen nere.

Precis som på Franz Biberkopfs tid råder permanent massarbetslöshet och utanförskap i Europa. Precis som då ökar misären för de som befinner sig allra längst ner. Precis som då håller de som styr på att köra systemet i botten. Dags att göra något radikalt åt situationen så inte kriget, fascismen och morgondagens motsvarighet till Hitler blir lösningen den här gången också.

Del III

Franz slår sig ihop med försäljaren Otto, en man helt utan skrupler och med ännu värre kvinnosyn är Franz. Det knackar dörr och försöker pracka på folk sko­snören, för sådana behövs ju alltid. Vill de som har oturen att öppna inte handla är Franz och Otto inte minsta tveksamma till att stjäla eller utnyttja dem på annat vis.

Givetvis ett förkastligt beteende. Men tyvärr finns det inte så många alternativ i ett samhälle med obefintligt socialt skyddsnät. Sälja något, för den som är någorlunda smord i käften och lyckas hitta något att sälja. Stjäla något, för den som inte drar sig för det och lyckas hitta något att stjäla. Tigga. Svälta. En kombination av allt detta.

En gång i tiden hade vi ett generöst socialt skyddsnät i Sverige. Den som saknade arbete kunde ändå lita på en generös arbetslöshetsförsäkring. Den som var för sjuk för att arbeta kunde få sjukpenning. Den som råkade riktigt illa ut kunde få socialbidrag. Så ser det inte ut längre. De senaste 30 åren har skyddsnätet försämrats, successivt, systematiskt och målmedvetet.

Sjuka utförsäkras på löpande band. Regeringen tillsätter utredningar och delegationer vars uppdrag är att mäta omfattningen av felaktiga utbetalningar, men som bara letar fall där det betalats ut för mycket. Politiker påstår att arbetslösa sitter hemma och spelar tv-spel. Sociala myndigheterna får ta över fler och fler ärenden som borde hanteras av Försäkringskassan. Arbetslösa tvingas delta i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder där de inte får lön utan ett högst begränsat ”aktivitetsstöd”, där de inte har rätt till semester och inte omfattas av kollektivavtal. De får helt enkelt vara utan de rättigheter de flesta av oss tar för givna när vi befinner oss på en arbetsplats. Rättigheter arbetarrörelsen kämpat sig till under hundratals år, men som nu tas ifrån allt fler.

Den här utvecklingen går givetvis snabbare under borgerliga regeringar, men tyvärr är riktningen ungefär densamma när Socialdemokraterna sitter vid makten. Och lite talar tyvärr för att de kommer att bli någon förändring i framtiden. När förre S-ledaren precis hade tillträtt presenterade exempelvis han och hans talesperson i ekonomiska frågor ett alternativ till Fas3 som i vissa avseenden var värre är nuvarande system.

När nuvarande S-ledaren och hans talesperson gjorde ett av sina få konkreta utspel hittills, på Dagens Nyheters debattsida den 17 april i år, efterlyste de skärpta krav på ”de som får stöd” samt beklagade att “vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”. Den potentiella statsministern och den lika potentiella finansministern förvandlar därmed det strukturella problemet arbetslöshet till ett individuellt problem där det ställs hårdare krav på arbetslösa att göra sig ”anställningsbara” för att kunna konkurrera om jobb som inte finns.
Vi är med raska steg på väg mot en situation för arbetslösa och sjuka som påminner om Franz och Ottos.

Del IV

Efter att ha skiljts från flickvän, bästa kompis och födkrok tar Franz till flaskan. Han dricker så mycket och så länge att han börjar hallucinera. Spelar kort med Satan. Slaktar ett lamm. Går ned sig totalt.

Då precis som nu finns en betydande klassaspekt när det gäller missbruk. Visst kan även över- och medelklassen fastna. Men ju sämre sociala och ekonomiska förutsättningar desto hårdare fall. Det fanns en väldigt bra anledning till att arbetar- och nykterhetsrörelsen växte fram sida vid sida. Delar av arbetarklassen höll helt enkelt på att supa ihjäl sig.

Det är, och har alltid varit, svårt att kryssa mellan de olika moralistiska poler som ofta uppstår när det gäller missbruksfrågor. Mellan nolltolerans och drogliberalism. Där ena sidan ser missbruk, åtminstone när det gäller narkotika, som ett brott som bör hanteras juridiskt medan andra sidan inte tycker att samhället ska lägga sig i överhuvudtaget.
Jag önskar att det i större utsträckning fanns ett tredje alternativ. Som såg strukturella problem. Som betraktade missbruk som sjukdom istället för brott och lösningen som vård istället för straff. Som inte deltog i de krig mot narkotika som i praktiken är krig mot fattiga. Men som heller inte drar sig för att stänga Systembolaget på lördagar om det visar sig att det skulle leda till att fylla, misshandel och annat elände minskar.

Del V

Avsnittet inleds med ett antal illa dolda symboler för kapitalismen. En krogdiskussion om skördar som ruttnar bort och förhistoriska glupska ödlor som avbryts av att en riktig sprätt till maffiaboss kliver in på krogen. Detta är ändå bara någon sorts uppvärmning för kort därefter dyker seriens antagonist tillika Franz nemesis Reinhold upp i handlingen.
Reinhold är en sällsynt slemmig typ som konsumerar människorna i sin omgivning med omättlig aptit. Särskilt de kvinnor han raggar upp för att sedan lämna så fort de ställer krav. Eller rättare sagt, han är för feg för att göra det själv och använder istället Franz som får ärva flickvännerna.

Reinhold gestaltar inte bara den klassiske mansgrisen – oförmögen att möta kvinnor på lika villkor och ett as i tanke och handling – utan också kapitalismen. Som använder, förbrukar, spottar ut, expanderar i ett evigt kretslopp som omfattar mer och mer för varje varv. Som inte är sen att slå mynt av gamla orättvisa strukturella skillnader mellan män och kvinnor, fattiga och rika. En leende Franz tar i sin tur hand om de som förbrukats utan att för den sakens skull behandla dem särskilt mycket bättre. Eller om man så vill, den som slits i produktionen tas om hand av den barmhärtiga arbetsvården. Det är helt omöjligt att se femte avsnittet av Berlin Alexanderplatz utan att samtidigt nynna på ”Staten och Kapitalet”.

Del VI

Franz vägrar Reinhold fler tjänster. Beskriver Reinhold – kapitalismen – som en sjukdom, som en omättlig parasit. Han vägrar hjälpa Reinhold med de affärer han är för feg för att avsluta. Så Reinhold straffar Franz. Fysiskt. Brutalt. Så som tjuvar gör. Så som alla som inte har tillgång till samhällets våldsapparat måste göra. En brutalisering av mänskliga relationer som tyvärr drabbar allt fler då samhället dras tillbaka likt en snigel med ett slemmigt spår efter sig. Ett spår av arbetsgivare som skickar gangsters på arbetare. Hemlösa som fryser ihjäl. Gamla i nerkissade blöjor. Sjuka och arbetslösa som bokstavligt talat förlorar sitt leverbröd. Hela stater som straffas för att spekulanter, skattesmitare och korrupta politiker skott sig på andras bekostnad.

Del VII

Det är dags att säga något om Rainer Werner Fassbinders filmkonst. Denne extremt produktive regissör lyckades samtidigt hålla förvånansvärt hög kvalitet. En av de bästa sakerna med Berlin Alexanderplatz är hur han har gestaltat seriens huvudperson Franz Biberkopf. Han har visserligen en utmärkt litterär förlaga och en imponerande skådespelarinsats signerad Günter Lamprecht till sin hjälp. Men det är ändå fascinerande att se hur en så i grunden osympatisk person som Franz tillåts växa till en karaktär att känna känslor för. Skillnaden mellan Franz och huvudpersonerna i ack så många serier, böcker och filmer är just att han får vara osympatisk. Han får ha svagheter och bete sig illa, riktigt illa, utan några bortförklaringar. I det avseendet påminner han en del om huvudpersonen i världens finaste gangsterepos, Once upon a time in America, Robert de Niros extremt obehaglige ”Noodles”.

Franz drivs inte av hämnd, vi slipper ta del av amatörpsykologiserande barndomsskildringar och det finns inga ursäktande omständigheter. Samtidigt som detta gör Franz ännu mindre sympatisk gör det honom också till en levande person. Någon vi bryr oss om fastän vi inte älskar. En person av kött och blod som berör trots hans fel och brister. Paradoxalt nog stärker detta även hans goda sidor. Så när Reinhold slänger av honom från en bil oroar vi oss. Vi undrar om han klarade sig. Det gör riktigt ont att se hur hans arm krossas under den efterföljande bilen. Vi undrar hur han ska klara den hårda berlinvardagen med bara en arm. Eller med andra ord, vi låter oss förföras av riktigt stor filmkonst.

Del VIII

Franz träffar Willy, en person som idag skulle kallas ”stekare”. Snabb i tanke, handling och käft och med ett snobbigt yttre. En mångsysslare i brott och en driftig entreprenör, som inte drar sig för något som är tillräckligt lukrativt eller åtminstone göder hans ego. Willy bryr sig väldigt lite om var pengarna kommer från så länge han har råd att köpa en snygg kostym och kan spela framgångsrik och världsvan på kabarén där han håller hov så ofta han kan. Det är lätt att tänka att Willy, gangsterbossen Pums och till och med Franz och Reinhold skulle vara stora tillgångar för samhället om de bara höll sig på rätt sida lagen. Men det är fel. Det är de redan.

Vad som är kriminalitet är inte bara en juridisk utan även en moralisk och filosofisk fråga. Bertolt Brecht menade exempelvis att det är mer kriminellt att driva en bank än att råna den. Och kapitalismen går faktiskt ut på att stjäla frukterna av människors arbete. Men även om vi utgår från en borgerlig rättsuppfattning är de sorglösa banditerna kring Alexanderplatz, åtminstone i en förlängning, tillgångar för samhället. I en av sina roligaste skrifter, Brottets produktivitet, beskriver Karl Marx hur kriminalitet är samhällsekonomiskt produktivt. En skrift som är aktuellare än någonsin. Vid varje brott uppstår en kedja affärer där ofta bara första ledet är kriminellt. För alla andra – vaktbolag, klottersanerare, säkerhetskonsulter, advokater, larminstallatörer, låssmeder, försäkringsbolag och så vidare – är det business as usual. Säkerhetsbranschen omsätter idag mångmiljardbelopp bara i Sverige. Allt mer så kallad brottsbekämpning blir dessutom privat.

Säkerhetsbranschen i EU har fler anställda än unionens samlade poliskårer. I USA har fängelsesystemet privatiserats i allt större utsträckning och växt till en helt egen näringsgren som används för att konkurrera med låglöneländer. 1 procent av alla straffmyndiga i USA sitter i fängelse och antalet fångar har ökat med 700 procent de senaste 40 åren. Här hemma har Beatrice Ask sagt sig vara öppen för att pröva privata fängelser. Så det är väl bara en tidsfråga innan dagens lyckade motsvarigheter till Willy tjänar grova pengar på de mindre lyckligt lottade.

Del IX

Willy tar med Franz på ett politiskt möte. Det är viktigt att hänga med menar Willy. Särskilt om man inte är intresserad av politik. Franz verkar dock inte lyssna på det vänsterradikala och anti-parlamentaristiska framförandet utan sitter med tungan utanför munnen och fantiserar om sin flickvän. Men när han kommer ut därifrån har någonting hänt. Franz har börjat tänka i strukturella termer. Borta är det förvisso delvis berättigade skuldbeläggandet av honom själv. När han kom ut från fängelset lovade han ju att bli en bättre människa. På sista tiden har han dock återgått till att vara hallick, en handling som han bortförklarar med hänvisning till sin förlorade arm. Delvis har han rätt. Det kalla tyska mellankrigssamhället har liten plats för kriminella, särskilt och något ironiskt för kriminella som försöker bli hederliga. Men nu är det inte längre Franz eller andra arbetare det är fel på, som behöver bli bättre, utan samhället. Ett samhälle grundat på orättvisor och utsugning. Jättebebisen Franz blir vuxen och hans nya idéer skrämmer slag på vännerna Eva and Herbert. Det återstår att se vad detta strukturella uppvaknande får för konsekvenser.

Del X

Willi hyllar Nietzsche på stampuben. Allt annat är nonsens mina vänner, säger den sorglöse stekaren och går ut i dagsljuset som själva sinnebilden av den unge inbillat framgångsrike som inte tror på någonting förutom sina egna förmågor. Kvar sitter vännerna med sina verkliga problem, som tyvärr inte går att låta bli att tro på. Arbetslöshet, en förlorad arm, en utebliven försäkring, fattigdom, sjukdomar och alkoholism. Över några glas levererar de knivskarpa analyser av samhällsproblem på ett sätt som bara de som är offer för dem kan göra. Hemma hos Franz är Mieze dock mer upprörd över att Franz går på politiska möten än att han kommer hem dyngrak mitt i natten. Franz lovar sluta. Inte med spriten utan med politiken. Att folk är så dumma att de låter sig sugas ut kan inte jag göra något åt, säger han, och avslöjar därmed sin lögn i samma stund han uttalar den. Han kanske lämnar politiken fysiskt, men för hans tankar finns ingen återvändo. ”Sugas ut” är en mer eller mindre komplett analys av kapitalismen. Oavsett vad man sedan gör med informationen.

Berlin Alexanderplatz beskylls då och då för att vara apolitisk. Ingeting kunde vara mer felaktigt. En politiskt engagerad mötesdeltagare menar att Franz är oanvändbar för arbetarrörelsen eftersom han inte har något arbete. Inte heller det stämmer. Berlin Alexanderplatz är i högsta grad politisk. Den visar på nödvändigheten att omfatta mer i begreppet arbete och fler i begreppet arbetare, men framför allt att anpassa sig till verkligheten och våga låta politiken förändras när verkligheten gör så. Deras värld påminner om vår. Då som nu står fler och fler utanför. Fler och fler jobbar under prekära förhållanden. Fler och fler saknar arbetsplatser att organisera sig kring. Om inte vi mobiliserar ändå kommer någon annan att göra det. Precis som då.

Samtidigt i förgrunden utspelar sig parallella kärlekshistorier. Kvinnorna i Franz liv, Eva och Mieze, blir allt mer fästa vid varandra. Vem Franz egentligen är kär i tänker jag berätta senare. Kanske redan i nästa kapitel.

Del XI

Franz besöker Reinhold. Reinhold blir både rädd och anar baktankar. Han kastade trots allt ut Franz från en bil vilket ledde till att han tvingades amputera armen. Är Franz ute efter hämnd? Ingenting tyder på det. Tvärtom menar Franz att det inte tjänar någonting till att älta vad som hänt. Det kommer inte att ge honom armen tillbaka. Reinhold är fortfarande misstänksam. Han vill dessutom se stumpen. När Franz låter honom göra det säger Reinhold att han tycker den ser äcklig ut. Inte heller det bekommer Franz nämnvärt. Nästa gång Franz hälsar på är Reinhold ännu mer misstänksam. Inte heller då är Franz ute efter hämnd. Han vill tvärtom jobba med Reinhold, Pums och de andra tjuvarna igen.

På stampuben diskuterar vännerna att Franz inte förlåtit någon som var med vid inbrottet då Franz förlorade armen. Ingen utom märkligt nog Reinhold som orsakade händelsen. Hur kommer det sig? Hur kan han förlåta någon som orsakat honom så mycket skada? Skulle du? Skulle jag? Tveksamt. Kan det ha att göra med att Franz själv dödat en annan människa? Är det ett sätt att förlåta sig själv? Att omedvetet söka förlåtelse hos andra? Frågan kommer att visa sig vara ännu mer komplex än den redan verka vara.

Del XII

Det går inte längre att blunda för att Franz och Reinhold är kära i varandra. Inte nog med det. Deras relation måste vara en av filmhistoriens mest destruktiva sadomasochistiska kärlekshistorier. Det är inte det lättaste för två känslomässigt handikappade män att visa känslor över huvud taget. Ännu mindre för varandra i en miljö där homosexualitet i bästa fall betraktas som något underligt, i värsta fall som ett brott som bör bestraffas. Reinhold älskar Franz genom att straffa honom. Genom att dumpa gamla flickvänner på honom. Genom att tvinga Franz att göra slut med dem så fort han hunnit fästa sig. Genom att knuffa ut Franz ur en bil så han skadar sig så illa att han mister högerarmen. Franz älskar Reinhold genom att förlåta honom. Gång på gång på gång. Alldeles oavsett vad han gjort. Men den här gången måste han väl ändå ha gått för långt?

Del XIII

För en tid sedan gjorde Paul Mason, ekonomiredaktör på BBC:s Newsnight, en jämförelse mellan Weimarrepubliken, där vår serie ju utspelar sig, och situationen i dagens Grekland. Mason listar ekonomiskt kris, massarbetslöshet, attacker mot kulturinstitutioner, bokbål, gatuvåld, växande nazistiska partier, etablerade partier som kollapsar och en press som kämpar för att fortsätta vara fri och oberoende. Weimarrepubliken slutade som bekant i Hitlers maktövertagande. Mason menar dock att det också finns betydande skillnader. Att det inte behöver gå så illa igen. Den grekiska staten kan fortfarande om än knappt garantera lag och ordning. Den sittande regeringen stöds av en tredjedel av väljarna. De högerextrema har inte gjort ett lika stort parlamentariskt genombrott även om vissa detaljer, som att nästan hälften av de polisanställda sympatiserar med de högerextrema, oroar. Inga större affärs- eller mediakoncerner har heller slutit upp bakom nazisterna.
Samtidigt kan de krafter som försvarar demokratin i Grekland faktiskt vara svagare än de som gjorde samma sak i Weimarrepubliken. Greklands kris är ju heller inte bara Greklands. Det är hög tid att agera. Hur? Det tar vi nästa vecka.

Del XIV

Så vad gör vi åt det faktum att vårt samhälle påminner allt mer om den Weimarrepublik som förtärdes av nazismen? Med en svagare parlamentarism, hänsynslösare borgerlighet, högerextremism på frammarsch, massarbetslöshet och en allt mer splittrad arbetarklass.
I en av essäerna i boken En gång talade man om staden diskuterar författaren och arkitekten Bosse Bergman just den politiska situationen i allmänhet och arbetarklassens organisering i synnerhet under Wiemarrepubliken. Om hur hur arbetarna splittras i en socialdemokratisk och en kommunistisk del. Om hur kommunister kritiserar socialdemokrater som svarar med att inte agera när kommunister avskedas i massor från arbetsplatserna. Om hur kommunisterna blir ett parti till stor del bestående av arbetslösa och som inte lyckas hitta någon ny utgångspunkt för sin organisering och därmed förlorar sin möjlighet att påverka den mycket tragiska samhällsutvecklingen. Men vad kunde de gjort istället för att organisera sig på arbetsplatserna? Bergman nämner områden som bostäder, kommunikationer och offentliga anläggningar och institutioner och metoder som hyreskamp, betalningsvägran och ockupationer. Men varken SPD eller KPD insåg dessa möjligheter, troligen på grund av tröghet, traditioner och skepsis mot nya initiativ.

Om det är bättre idag? Knappast. Samhällsutvecklingen ser likadan ut och de flesta organisationer är lika tröga. Jag menar inte att vi ska sluta organisera kampen på arbetsplatserna. Tvärtom. Bara att vi också måste hitta flera arenor att bedriva klasskamp på. Att vi bör komplettera den fackliga kampen med organiserad vägran att betala oskäliga hyror, för resor till och från jobbet, oskäliga elräkningar, oskäliga räkningar för telekommunikation. Eller varför inte bygga egna nätverk? Att vi genom krav eller ockupationer tillgodoser behov av gemensamma lokaler, mötesplatser, bostäder för alla och offentliga miljöer befriade från vulgär privatisering. Att vi vidgar vårt inflytande i kraft att vi är många och finns överallt, inte bara på de lönearbetsplatser där allt färre befinner sig. Men det är bråttom. Det stor en stor jäkla varg på lut bakom vårat nästa hörn också.

Del XV

Världens längsta och bästa film slutar i djup tragik. Franz tror att Mieze lämnat honom när hon i själva verket har blivit mördad av Reinhold. Allting urartar i en febrig ond dröm. Där Eva förlorar sitt barn. Där atombomber exploderar och Franz körs över om och om igen av olika personer. Där Franz vägrar förlora hoppet, till och med om Reinhold. Där han förlåter honom igen. Där det naiva, godtrogna barnet Franz är så rädd för att bli sviken att han till och med gläds åt det faktum att Mieze åtminstone inte lämnat honom utan blivit mördad. Att han hellre ser henne död än svika honom. Där han samtidigt låter sin älskade Reinhold svika honom gång på gång.

Till sist dör även barnet inom Franz. Ett barn dör och en brukbar människa föds, enligt Rainer Werner Fassbinder. Franz förvandlas till duglig arbetskraft och hamnar som vakt vid infarten till en fabrik.

Weimarrepubliken går ett ännu värre öde än till och med Mieze till mötes. Börsen kraschar 1929. En period med hyperinflation, ännu värre arbetslöshet och så gott som dagliga gatustrider följer. Det nazistiska partiet viner mark. I valet 1932 blir de största parti. 30 januari 1933 utser Hindenburg Adolf Hitler till riksmarsalk. Resten är vad som brukar kallas historia. En mycket, mycket olycklig sådan.