Det finns en rad olika akademiska skolor som kallar sig ”kritiska”. En del av dem – som kritisk teori (Adorno och Horkheimer 2012), kritiska medie- och informationsstudier (Fuchs 2011), kritisk diskursanalys (Fairclough 2010), kritiska urbanstudier (Brenner et al 2011) och särskilt kritisk etnografi (Thomas 1993, Denzin 2018 och Madison 2020) – har haft stort inflytande över min egen forskning.
Det här är ett försök att reda ut vad det där ”kritiska” egentligen betyder? Vad innebär det egentligen att vara kritisk? Hur är man kritisk om man, som i mitt fall sysslar med medieforskning och etnografi?
En gemensam utgångspunkt för alla de här skolorna är att världen är ojämlik. Samhället genomsyras av motsättningar mellan starka och svaga grupper och resurser av olika slag är ojämlikt fördelade. I ett kapitalistiskt samhälle är den centrala ojämlikheten den mellan de som lever av andras arbete och de som måste sälja sitt eget (Fuchs 2011:324).
Detta är långt ifrån den enda ojämlikheten. Inte heller nödvändigtvis den som alltid påvekar alla personer och alla situationer mest. Men den genomsyrar även de flesta andra ojämlikheter.
Sådana kan grunda sig i exempelvis kön, könsidentitet, etnicitet, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Starka får fördelar på de svagares bekostnad genom exploatering, förtryck, exkludering och fråntagande. Detta sker bland annat med hjälp av direkt och indirekt, hårt och mjukt, öppet och dolt våld och tvång. Att vara kritisk som forskare handlar om att blottlägga och utmana sådana här maktrelationer (Fuchs 2011)
Medias produktion, spridning och konsumtion är inbäddade i de här maktrelationerna (Fuchs 2011: 324). Att vara kritisk som medieforskare kan handla om att ta reda på vilka röster, frågor och värderingar som syns och vilka som döljs eller överhuvudtaget inte får formuleras. Det kan också innebära att undersöka vilka konsekvenser olika sätt att organisera och finansiera media får, både för innehållet och de sätt medieprodukter sprids och kommuniceras på. Det kan också handla om att se vilken relation media har till övriga samhället, hur den påverkar och påverkas (Hardy 2014) .
Det finns också ofta en strävan inom kritisk forskning att gå bortom mönster, upplevelser och händelser för att också studera de bakomliggande strukturer som orsakar dem (Joseph 2002). Ibland, dock inte alltid, finns också ett uttalat syfte att försöka minska de här ojämlikheterna.
I mitt eget fall har det kritiska perspektivet handlat om att studera fenomenet medialisering, det vill säga en process där samhällsutvecklingen är intimt sammanflätad med medieteknologier (Hardt och Negri 2003, 2007, 2013). Jag har varit särskilt intresserad av vilka tidsliga maktrelationer medialiseringen medför för människors vardagsliv.
Kritisk etnografi
Det går att arbeta kritiskt som etnograf också. Etnografi handlar om att studera kulturer och miljöer, det vill säga platser eller ”fält”, där de ojämlikheter som nämnts tidigare kommer till uttryck och påverkar människors omvärld, handlingar och erfarenheter.
Jim Thomas (1993) menar att ett kritisk perspektiv inom etnografi innebär att studera vad som begränsar och förtrycker. Det här perspektivet får konsekvenser för val av ämnen, frågeställningar och kategorier där man ofta fokuserar på exempelvis kontroll, makt och orättvisor.
För D Soyini Madison (2020) är det en etisk plikt att ta sig an frågor som rör orättvisor och oförrätter. I den här plikten ingår inte bara att blottlägga orättvisor utan också att visa hur saker och ting skulle kunna vara annorlunda. Etnografen har en skyldighet att röra sig från ”det som är” till ”det som skulle kunna vara”.
Men hur gör man detta? Madison (2020) utgår själv från Foucaults (1997:23-82) tankar om sanning. Kritik innebär i det här sammanhanget att synliggöra relationen mellan makt och kunskap, att se hur maktrelationer ger upphov till sanningar och tvärtom. För en etnograf innebär det här synsättet att det inte räcker med att studera maktrelationer. Hen måste också studera sambandet mellan maktrelationer och kunskap. Det handlar inte bara om den kunskap som maktrelationerna verkar igenom, och tvärtom, utan också kunskapen om själva maktrelationerna, däribland den kunskap som den egna forskningen ger upphov till.
Thomas (1993:34-37) menar på liknande sätt att det kritiska perspektivet även ska inkludera språk, den egna forskningsprocessen samt forskningens bredare relevans.
Även om fältarbete alltid är centralt inom etnografi, kan den kritiske etnografen med förmån begränsa detta och istället lägga mer tid på att bearbeta och relatera materialet till olika teorier och andra studier (Alvesson och Deetz (2007:222). Ett annat utmärkande drag för kritisk etnografi är att den lämnar utrymme för djärvare tolkningar av det empiriska materialet (Alvesson och Sköldberg 2007:178).
Det kritiska perspektivet omfattar alltså också den egna rollen. Detta kallas ibland för att vara reflexiv. Ett första steg i detta är att konstatera att forskning i sig är en form av maktutövning. Den är det alltid av analytisk karaktär. En forskare beskriver, tolkar, definierar och formulerar problem om andra människors vardag, kultur, handlingar och levnadsvillkor. Ibland kan den också vara det av socio-ekonomisk karaktär om forskaren befinner sig i ett överläge mot de som ingår i forskningen. Själva fältarbetet kan dessutom innebära en högst konkret störning av andra människors vardagsliv (England 1994).
Nästa steg är att konstatera att forskningen påverkas av forskaren. All vetenskap är socialt producerad och påverkas av de människor, den miljö och det samhälle den produceras i (Haraway 1988). Forskarens personliga erfarenheter, intentioner, åsikter och egenskaper – som kön, sexualitet, etnicitet, ålder samt social och ekonomisk status – påverkar och bör redovisas så tydlig som möjligt (Madge 1993).
En forskaren kan aldrig vare en neutral, allseende betraktare som producerar objektiv kunskap. Hen befinner sig alltid någonstans bland alla de här ojämlikheterna som beskrivits tidigare och ser saker ur ett visst perspektiv som påverkas av den egna positionen. Hen utövar makt och påverkas av maktrelationer. Att vara reflexiv innebär att redovisa både hur maktrelationer och den egna positionen påverkar, eller med andra ord, om att göra kunskapen situerad och forskaren positionerad (Haraway 1988).
Kritik i praktiken
Men hur gör en etnograf som vill vara kritisk i praktiken? Det är fullt möjligt att bedriva kritik redan under fältarbetet. Chris Jenks och Thiago Neves (2000) inspireras av Situationisternas strövande, som kan beskrivas som en metod där man försöker släppa sina vanliga rutiner och relationer till staden för att istället låta sig dras till händelser och situationer genom att vara uppmärksam på det oväntade.
Enligt Sadie Plant (1992:59) är strövandet ett sätt att undersöka hur vissa områden, gator eller byggnader påverkar sinnesstämningar, känslor och begär och att försöka hitta andra sätt eller motiv att röra sig genom staden än de avsedda
Strövarens huvudsakliga redskap är ”détournement”, ursprungligen en konstpraktik som förenklat kan beskrivas som att ta isär, ändra och sätta samman befintliga element på nya sätt eller placera dem i nya sammanhang. Etnografer kan arbeta på liknande sätt och därigenom se olika delar av staden på nya sätt och med nya kopplingar till varandra (Jenks 1995:153-154).
Skillnaden mellan att ströva och andra former av deltagande observationer är inte nödvändigtvis så stor. Men precis som när det gäller annan kritisk forskning är en av utgångspunkterna att kapitalismen är en destruktiv kraft som leder till ojämlikheter och ett av målen att hitta alternativ till den (Sadler 2001)
McKenzie Wark (2011:26-28) beskriver strövandet som en sorts ”gatuetnografi”, där ett av målen är att förstå staden bortom den kapitalistiska uppdelningen av tid och rum och försöka föreställa sig hur staden skulle kunna vara istället.
Att skriva är ett ytterligare sätt att bedriva kritisk forskning. Det kritiska anslaget kan prägla allt från fältanteckningar till den färdiga etnografin.
Ett sätt att arbeta med fältanteckningar är att fokusera på detaljer, sekvenser och atmosfär (Wästerfors 2017). Istället för att beskriva saker i generella ordlag kan de med fördel brytas ner och beskrivas mycket specifikt. Det handlar inte om att skriva ändlösa listor med poänglösa detaljer utan snarare om att hitta sådant som sticker ut, att hänga upp beskrivningarna på något konkret som skiljer ut dem från andra tillfällen, situationer och platser.
Att fokusera på sekvenser innebär att försöka undvika statiska beskrivningar för att istället gestalta hur fenomen utvecklas och förhåller sig till varandra över tid (Wästerfors 2017:321-323). Under fältarbetet kan etnografen vara hjälpt av att ställa sig själv frågor som ”vad hände sen?” och ”vad hände innan?”.
Det kan också vara värdefullt att försöka återge mer svårfångade och abstrakta stämningar, och toner på i de sammanhang där fältarbetet bedrivs, eller med andra ord, att beskriva atmosfären eller de känslomässiga aspekterna i de situationer och på de platser som studeras (Wästerfors 2017:323). Det kan vara svårt ibland, men två knep kan vara att fokusera på kontraster och synekdoser. Att leta efter kontraster handlar om att försöka hitta stämningar som skiljer sig, motsätter eller till och med hamnar i konflikter med varandra. Det går att leta både inom platser och situationer och göra jämförelser mellan desamma. Synekdoke är ett retoriskt grepp och betyder i det här fallet att en del av något får beteckna helheten. Etnografen låter de detaljer som observerats representera bredare kategorier eller företeelser.
All etnografisk data är i någon mening synekdokisk (Hammersley och Atkinson 2007:198). Etnografer väljer hela tiden ut detaljer som karaktäristiska för personer, platser och händelser. Det handlar helt enkelt om att fråga sig vad de detaljer som beskrivits betyder ur ett större perspektiv.
Både de här metoderna – att fokusera på kontraster och synekdokes – rimmar väl med grunderna för kritisk forskning i allmänhet, nämligen i uppfattningen att samhället genomsyras av konflikter samt en strävan efter att sätta in fenomen och händelser i större sammanhang, som exempelvis att relatera maktrelationer på en viss plats till strukturella ojämlikheter.
Att skriva fältanteckningar på det sätt David Wästerfors (2017) beskriver skapar också goda förutsättningar för att åstadkomma ”täta beskrivningar”, där etnografen beskriver något detaljrikt, över tid, i sammanhang och försöker tolka vad det betyder och gärna hitta flera lager av betydelser (Geertz 1973).
En performativ vändning
Delar av den kritiska samhällsvetenskapen, särskilt etnografiska varianter, har under de senaste decennierna förändrats på ett sätt som kan beskrivas som en ”performativ vändning” (Denzin 2018, 2019 och Madison 2020). Mycket förenklat betyder den här vändningen en förskjutning av fokus från hur saker och ting är, till vad saker och ting gör.
Begreppet performativ hämtades ursprungligen från språkfilosofen John L Austin (1962) som menade att lingvistiken fokuserade för mycket på språkets deskriptiva karaktär och för lite på språkets förhållande till världen utanför språket. Det här perspektivet har senare vidareutvecklats av bland andra Jacques Derrida (1982) och Judith Butler (1999, 2011). Hos dessa handlar perfomativitet om diskursers förmåga att manifestera sig själva, ofta genom repetitioner.
Genus är exempelvis ingen stabil kategori utan något som skapas genom upprepade handlingar som tar sin början redan vid födseln av tillrop i stil med ”det är en flicka!” (Butler 2011:176).
Ur ett kritiskt perspektiv innebär det här exempelvis att maktrelationer inte är stabila utan uttrycks och förändras i vardagliga situationer. Inte heller etnografens relation till det hen studerar är stabil (Foley 2002). De ojämlikheter som nämnts tidigare, de maktrelationer de medför och våra respektive roller i den, förändras också.
Även om ordet performativ, i Austins, Butlers och Derridas mening, härrör från engelskans perform (att utföra en handling) och inte performance (föreställning), finns det etnografiska metoder som utgår från båda betydelserna (Denzin 2018, 2019, Madison 2020). De använder material som samlats in med hjälp av fältarbete – som observationer, samtal och intervjuer – för att skapa just föreställningar. Målet är bland annat att tillgängliggöra forskningen utanför akademin och det är inte ovanligt att projekten är kollaborativa, där flera forskare och ibland även respondenter ingår.
Performativ etnografi kan ta sig många former. Den kan resultera i litterära verk, i teaterpjäser, gatuteater, radioinslag dansföreställningar eller filmer. Ofta är föremålet för undersökningarna dramatiska, konfliktfyllda vardagssituationer (Denzin 2019).
Den performativa ansatsen kan ses som ett svar på akademins oförmåga att nu ut med sin forskning till de den berör (Conquergood 2002). I linje med annan kritisk forskning handlar det om att ifrågasätta även den kunskap forskaren själv producerar. Hur den framställs den, vem som kan ta del av den och vad den leder till. Det är också ett erkännande av andra typer av kunskap än den akademiska, det Foucault (2008) kallar underkuvad kunskap, alltså lokal, regional, folklig eller ”naiv” kunskap.
Dwight Conquergood (2002:153) menar att peromativa studier är en vägran att acceptera ett ”kunskapsapartheid” som innebär en uppdelning mellan att tänka och att göra, mellan att tolka och att skapa, mellan teori och praktik och mellan abstraktion och förkroppsligande.
Performativ etnografi kanske kan verka annorlunda eller till och med extremt, men det finns fog för att hävda att varje etnograf iscensätter något, skapar en föreställning eller till och med ett drama, dessutom med sig själva i en av rollerna, åtminstone om det finns ett reflexivt inslag. En etnografi är vad James Clifford (1986:6-7) kallar en en sann fiktion, inte i betydelsen att den saknar koppling till verkligheten, utan att den just är skapad av någon. Denne någon använder retoriska och dramaturgiska grepp, talesätt, metaforer och allegorier. Hen utesluter viss information och inkluderar annan, på sätt som både går ifrågasätta och göra annorlunda.
Ett kritiskt manus till verkligheten
Men likheterna mellan etnografi och föreställningar slutar inte där. Att skriva fältanteckningar på det sätt David Wästerfors (2017) föreslår påminner om att skriva manus, särskilt till film. Det finns givetvis skillnader – ett manus är ju en påhittad beskrivning av något som ännu inte finns, medan fältanteckningar är beskrivning något verkligt – men också många likheter
Jag har ägnat flera år att mitt liv åt att skriva manus för film och tv och slås ofta av de här likheterna. Fältanteckningarna är som att skriva manus till något verkligt. Men det handlar samtidigt om att fånga det dramatiska i vardagen och försöka förvandla detta till en berättelse som är begriplig och gärna också tilltalande för någon annan.
De olika metoderna för att skriva fältanteckningar har sina motsvarigheter inom manushantverket. Ett fokus på detaljer kan på manusspråk översättas till en strävan efter att gestalta istället för att beskriva, och det gör man just med hjälp av detaljer.
En mening som ”X är arg” är exempelvis oanvändbar i ett filmmanus. Ilskan måste gestaltas med hjälp av detaljer. Manusförfattaren måste berätta vad den arga personen gör och hur hen ser ut när hen är arg, om regissören ska ha kunna användas scenen. Är det en tecknad film kanske X stampar i marken, skakar i kroppen och sliter sitt hår medan rök väller ut ur öronen. Lika lite som att man bör beskriva en person som ”arg” i ett filmmanus, lika lite bör man göra det i sina fältanteckningar.
Att fånga sekvenser handlar om att berätta en historia, om att ha en röd tråd och om att händelser leder vidare till andra händelser eller det som på filmspråk kallas dramaturgi. Scener är inte isolerade fenomen, oavsett om de utspelar sig i min fantasi eller på ett plats för fältstudier i centrala Malmö. Det finns alltid ett ”före” som har lett fram till scenen och alltid ett ”efter” som scenen kommer leda fram till, antingen uttalat eller underförstått
Även den atmosfär som gestaltas med hjälp av kontraster och synekdokes har sina motsvarigheter i manusförfattandet. Varje liten detalj och varje liten händelse i ett manus har en betydelse för historien som berättas. Delarna säger någon om helheten annars skulle de inte finns där. Kontrasterna mellan delarna driver berättelsen framåt. En manuskonsult sa en gång till mig att det måste finnas en konflikt i varje scen, annars får man antingen fixa en sådan eller stryka scenen. Men ”konflikter” avses i det här fallet en motsättning, ett problem eller ett dilemma som någon, ofta protagonisten, måste lösa för att komma vidare.
Precis som fältanteckningar påminner om manus går det att se manus som en slags idealiserad fältanteckning, givetvis inte möjlig eller ens önskvärd att åstadkomma i verkligheten, där allt som inte är centralt för historien som ska berättas skalas bort.
Det finns en annan gemensam beröringspunkt mellan manus och kritisk etnografi, något som först kanske framstår som en stor skillnad men som i själva verket inte alls är det. Ett manus är alltid skrivet ur kamerans perspektiv medan en reflexiv etnografi är skriven ur en tydligt situerad forskares olika perspektiv. Är kameran just en sån där allseende, neutral betraktare som producerar en objektiv bild, alltså just den illusion som kritiska forskare försöker undvika?
Nej, självklart inte. En kamera är också positionerad och positionen får stora konsekvenser för berättelsen. Kameravinklar, rörliga eller fixerad kamera, närbilder eller panorama påverkar i högsta grad berättandet. Positionerna är heller ingen slump utan något som både planeras och utvärderas, ibland redan på manusstadiet, åtminstone de gånger en regissör filmar sitt eget manus. Precis som när det gäller etnografier spelar alltså perspektivet stor roll.
Men en kamera har väl ändå ingen förförståelse, erfarenheter, åsikter eller preferenser som påverkar filmen? Kanske inte, men regissören och filmfotografen har det definitivt. Och även kameror är socialt producerade, ett resultat av både miljö och samhälle. Ett helt annat samhälle hade producerat helt andra kameror.
En ny bättre värld?
Så hur gör man då kritik? Jo, man börjar med att konstatera att världen är ojämlik. Sedan undersöker man hur de här ojämlikheterna fungerar i olika situationer, på olika platser och för olika människor. Man glömmer inte sin egen roll i det här, vare sig det gäller den egna makten, det egna perspektivet på makt eller den kunskap om makt man själv ger upphov till. Sedan försöker man tolka vad det här betyder och förklara det för någon annan. Den som vill kan, med utgångspunkt i det här förklaringarna dessutom föreslå hur hur världen, eller åtminstone den del av världen som varit föremål för undersökningen, skulle kunna vara annorlunda och bättre. Eller som Marx brukade säga: filosoferna har bara tolkat världen, nu gäller det att förändra den.
Referenser
Adorno, Theodor W och Horkheimer Max (2012) Upplysningens dialektik Göteborg: Daidalos
Alvesson, Mats och Deetz, Stanley (2000) Kritisk samhällsvetenskaplig metod Lund: Studentlitteratur
Alvesson, Mats och Sköldberg, Kaj (2007) Tolkning och reflektion – vetenskapsfilosofi och kvalitativ metod Lund: Studentlitteratur
Austin, John L (1962) How to Do Things with Words. Harvard : Harvard University Press,
Brenner, Neil, Marcuse Peter och Mayer, Margit (2011) Cities for People, Not for Profit – Critical Urban Theory and the Right to the City London: Routledge
Butler, Judith (1999) Gender Trouble: Feminism and the Subversion of Identity Oxon: Routledge
Butler, Judith (2011) Bodies That Matter – On the discursive limits of “sex” Oxon:Routledge
Conquergood, Dwight (2002) Performance Studies: Interventions and Radical Research. TDR (1988-), 46(2), 145-156
Denzin, Norman K (2018) Performance Autoethnography – Critical Pedagogy and the Politics of Culture Oxon: Routledge
Denzin, Norman K (2019) The Qualitative Manifesto Oxon: Routledge
Derrida, Jacques (1982) Margins of Philosophy, Chicago: University of Chicago Press
England, Kim V L (1994) Getting Personal: Reflexivity, Positionality, and Feminist Research. I The Professional Geographer 46 (1), 80-91
Fairclough, Norman (2010) Critical Discourse Analysis – The Critical Study of Language London: Longman
Foley, Douglas E. (2002) Critical ethnography: The reflexive turn. International Journal of Qualitative Studies in Education, 15:4,
Foucault, Michel (1997) The Politics of Truth New York: Semiotext(e)
Foucault, Michel (2008) Samhället måste försvaras: Collège de France 1975-1976. Stockholm: Tankekraft
Fuchs, Christian (2011) Foundations of Critical Media and Information Studies London: Routledge
Geertz, Clifford (1973) The Interpretation of Cultures New York: Basic Books
Hammersley, Martyn och Atkinson, Paul (2007) Ethnography. Principles in Practice. London: Routledge.
Haraway, Donna (1988) Situated Knowledges: The Science Question in Feminism and the Privilege of Partial Perspective. I Feminist Studies, 14(3), ss 575–599
Hardt, Michael och Negri, Antonio (2003) Imperiet Stockholm: Vertigo
Hardt, Michael och Negri, Antonio (2007) Multituden – Krig och demokrati i imperiets tidsålder Stockholm: Tankekraft
Hardt, Michael och Negri, Antonio (2013) Förklaring Stockholm: Tankekraft
Hardy, Jonathan (2014) Critical Political Economy of the Media London: Routledge
Jenks, Chris (1995) “Watching your step – The history and the practice of the flâneur”. I Jenks, Chris (red) Visual Culture London: Routledge
Jenks, Chris och Neves, Tiago (2000) A Walk on the Wild Side: Urban Ethnography meets the Flâneur I Cultural Values, 4:1, 1-17
Joseph, Jonathan (2002) Hegemony – A Realist analysis London: Routledge
Madge, Clare (1993) Boundary disputes: comments on Sidaway. I Area 25 ss 294 – 299.
Madison, D Soyini (2020) Critical Ethnography, Method, Ethics and Performance. Thousand Oaks, Sage
Plant, Sadie (1992) The Most Radical Gesture – The Situationist International in a Postmodern Age. London: Routledge
Sadler, Simon (2001) The Situationist City Cambridge: The MIT Press
Wark, McKenzie (2011) The Beach Beneath the Street – The Everyday Life and Glorious Times of the Situationist International London: Verso
Wästerfors, David (2017) ”Observations”, i Flick, Uwe (red) The Sage Handbook of Qualitative Data Collection Thousand Oaks, Sage
Skumrask 