En gång i tiden fanns fabriken, och fabriken finns fortfarande, men ”fabrik” betyder något annat än det gjorde förr. Idag är Metropolis fabriken.
Antonio Negri (2018:93)
Informationaliseringen får inte bara konsekvenser för arbete och produktion, utan även för den moderna staden eller ”Metropolis” som Hardt och Negri kallar den (2003, 2007, 2009). De beskriver västerländska städers utveckling på liknande sett som de beskriver större ekonomiska paradigmskiften (2007:249-260). De menar att städer genomgår olika faser där olika typer av produktion dominerar. I jordbrukssamhällen fungerar staden som en marknad. Produktionen sker utanför men varorna fraktas in för att säljas i staden. I industrisamhällen flyttar delar av produktionen in till staden, men den är fortfarande åtskild från resten av stadslivet. Arbetarna tillverkar varor på fabriken, men arbetsdagen är slut när det går ut genom fabriksportarna. Den första typen av stad kallas handelsstaden och den andra industristaden.
Hardt och Negri (2007:249-260) menar att vi nu befinner oss i en tredje fas där gränserna mellan produktion och människornas övriga liv blir allt otydligare. Där själva staden får samma betydelse för dagens arbetarklass som fabriken hade för industrialismens. Enligt Hardt och Negri (2007:251) producerar arbetarna ”över hela staden, i varje spricka och skreva. Faktum är att produktionen av det gemensamma förvandlas till inget mindre än själva stadslivet”.
Vad detta betyder i praktiken ska jag försöka visa i avhandlingen och jag ska inte spekulera allt för mycket kring tänkbara resultat. Men klart är att det inte bara handlar om att vissa medelklassyrken kan utföras i stort sett varsomhelst och närsomhelst. Det handlar inte heller bara om att människor svarar på jobbmail eller utför andra arbetsuppgifter hemma. Inte bara om att många av oss är uppkopplade hela tiden och byter information med varandra, information som ibland är omöjligt att skilja från varor. Inte bara om att vi – vare sig vi vill det eller inte – producerar sociala medier och andra nätfenomen varje gång vi använder dem. Det handlar om både nya och gamla sysslor som ofta är intimt sammanflätade med olika medieteknologier, som exempelvis produktion av den så kallade publikvaran samt olika gig-jobb som att köra människor till olika destinationer, leverera mat från restauranger eller åka runt på nätterna och samla in elsparkcyklar.
När fabrikens väggar försvinner och arbetet flyter ut i staden blir det allt viktigare att kontrollera stadslivet. De som tjänade pengar på arbetet i fabriken måste helt enkelt följa med ut i den stad som enligt Hardt och Negri (2009:252-256) kännetecknas av en massa slumpmässiga sammanträffanden och vars utveckling inte är förutbestämd utan styrs av olika tendenser och flöden som krockar med varandra och skapar nya tendenser och flöden. I stadens myller uppstår gemenskaper, strukturer, kunskap, kultur och språk och den som vill kontrollera staden måste försöka kontrollera de sammanträffandena och göra dem produktiva. Kontrollen motsvarar hur arbetet i fabriken organiserades, exempelvis var arbetarna arbetade, hur de grupperades, var maskiner placerades och hur arbetet kring löpande band koordinerades. I Metropolis sker kontrollen genom att tid, rum och människor ordnas efter produktion och konsumtion. Det sker bland annat segregation mellan rika och fattiga, institutionaliserad rasism och andra typer av exkludering. Ett exempel gentrifiering som förenklar handlar om att byta ut invånarna i ett område mot en nya, ekonomiskt starkare. Kontrollen över staden blir, enligt Negri (2018:57), kontrollen över livet.
När fabrikens gränser blir otydligare måste stadslivet också bli ekonomiskt produktivt. Det handlar inte i första hand om att tillverka något i egen regi utan snarare om att samla in vad som skapas under alla dessa slumpmässiga möten (Negri 2018:15-17). Det sker bland annat genom avgifter, räntor, avkastning, hyror och ökad belåning. Det betyder heller inte att lönearbetets betydelse försvinner utan om att profit också skapas på andra sätt. En viktig del i detta är privatiseringar av sådant som tidigare varit allmänt. På många stället där verksamheten tidigare varit ett mål och pengarna ett medel råder nu omvänt förhållande. Verksamheten är ett medel och pengarna målet. Det kan gälla skolor, postutdelning, sjukvård, transporter eller hyresrätter som omvandlas till bostadsrätter. Även här spelar gentrifieringen en viktig roll i att höja marknadsvärdet på delar av städerna och på så sätt möjliggöra hyres- och avgiftshöjningar samt locka till sig köpstarkare invånare och besökare.
Förvandlingen av fabriken till Metropolis sker alltså på tre olika sätt. Arbetet flyttar ut i staden och kontroll och exploatering följer efter. Hela stadslivet sätts i arbete och staden blir vad Hardt och Negri (2003, 2007, 2009) kallar ”biopolitisk”. Metropolis blir precis som fabriken ”en plats med hierarkier och exploatering, våld och lidande, fruktan och smärta” (Hardt och Negri (2009:258).
Skumrask 