I boken Automating Inequality – How High-Tech Tools Profile, Police, and Punish the Poor (2017) beskriver Virginia Eubanks hur data som myndigheter och andra organisationer samlar in används till att skapa vad hon kallar ett ”digitalt fattighus”, där fattiga profileras, övervakas, begränsas, exkluderas och straffas. Det kan handla om allt mellan att registrera och övervaka hemlösa, att systematiskt neka ansökningar om bidrag eller peka ut barn som löper risk att fara illa och utsättas för övergrepp. Medan många övervakningssystem är väl synliga och uppenbara – som övervakningskameror, drönare eller telefonens autopositionering – är det digitala snarare mystiska och osynliga koder som är inbäddade i sociala medier, strömmar genom ansökningar hos myndigheter eller registrerar varenda vara vi funderar på att köpa. Vi lever alla under den här nya digitala regimen, men inte på samma villkor.
Eubanks började själv intressera sig för digital övervakning efter att hennes sambo blivit misshandlad och sjukförsäkringen uteblivit. Även om försäkringsbolaget påstod att det berodde på ett tekniskt fel kunde hon aldrig släppa tanken på att krånglet berodde på att ett övervakningssystem misstänkte att de försöka genomföra ett bedrägeri. De hade tecknat en ny premie bara några dagar innan de ville ha ut tiotusentals dollar på försäkringen. Det troligen hissats en digital varningsflagga vid deras namn. Men tack vare att de stod på sig fick de till sist ut pengarna. Att de kunde stå på sig berodde bland annat på att de hade information, ekonomi, kunskaper, flexibla arbetstider och det självbestämmande som många medelkassmänniskor tar för givet. Alla har inte det. Den som saknar tid, pengar och vana att hantera myndigheter och andra beslutsfattare kanske inte hade kunnat göra samma sak. De hade kanske inte ens vetat om att det gick att göra så.
Eubanks menar att vi ofta övervakas i egenskap av medlemmar i sociala grupper, snarare än i egenskap av individer och att marginaliserade grupper övervakas i högra utsträckning än andra. Rasifierade, fattiga, sexuella minoriteter och andra granskas mer och datan från granskningen används sedan för att marginalisera dem ytterligare. Eubanks beskriver det som en sorts kollektiv varningsflagga och en sorts loop av orättvisor. Du övervakas för att du är fattig och övervakningen begränsar dig sedan ännu mer.
Eubanks menar att en sorts magiskt tänkande ofta omgärdar nya teknologier, en tro att nya verktyg automatiskt drar ett streck över det förflutna och raderar gamla oförrätter. Men det finns stora likheter mellan det ursprungliga fattighuset och det digitala. Både berövar fattiga från förmåner, de splittrar familjer, begränsar rörlighet, påför arbete, skapar ett etiskt avstånd till medelklassen samt reproducerar orättvisor som grundar sig i klass och ras. Men även om det digitala fattighuset kan ses som en direkt arvtagare till det ursprungliga fattighuset finns skillnader, skillnader som återspeglar respektive samtid. Tidigare har fattighus varit ett sätt att hantera medelklassens rädsla för industrialismens växande arbetslöshet. Fattighuset har varit ett sätt att hålla arbetslösa ur sikte, men ändå i närheten om deras arbetskraft skulle behövas. Under andra tider har insatser mot fattiga handlat om elitens rädsla för migranter, afro-amerikaner och fattiga vita.
Det digitala fattighuset är enligt Eubanks ett svar på vad författaren Barbara Ehrenreich kallar ”rädslan för att falla”. Den vita professionella medelklassen kämpar för att behålla sin status och sina privilegier mellan en kollapsande arbetarklass under dem, en grotesk ökning av välstånd över dem och en förändrad demografi runt dem. Under den här kampen han man övergett många ideal om rättvisa och jämlikhet.
Men det finns också fler skillnader. Det faktum att människor sattes på fattighus tillsammans hade den oönskade effekten att det uppstad en sorts klassolidaritet mellan människor med olika bakgrund, kön och etnicitet. I det digitala fattighuset hålls människor isär, även om deras livssituationer är identiska i övrigt. Det digitala fattighuset är också svårt att överblicka, få insyn i eller ens förstå. Ibland är teknologierna som samlar in och systematiserar data omgärdade av affärshemligheter, ibland är de mycket invecklade och ibland har de som använder dem uttalade instruktioner att inte lämna ut någon information. Medieteknologier gör också att det digitala fattighuset är väldigt enkelt att utöka på olika sätt, till att omfatta exempelvis fler parametrar, mer data eller fler människor. Det digitala fattighuset är också beständigt och evigt. Det kan vara väldigt svårt att ta bort information eller undvika att information missbrukas. Eubanks tar Google som exempel. Vad händer om anser att de missbrukar data och vill avsluta alla kontakter och kopplingar? Det skulle troligen vara väldigt omständligt och tidskrävande och med tanke på hur många tjänster företaget är inblandade i, kanske inte ens möjligt. Det är dessutom också så att information som finns på internet inte försvinner i första taget. Det är svårt nog att ta bort data som man själv lagt upp. Ännu svårare är det att få bort sådant andra samlat in.
Det skulle lika gärna gå att kalla det digitala fattighuset för de medialiserade fattighuset. Den utveckling som Eubanks beskriver påminner om hur Hardt och Negri beskriver fabrikens utveckling. Hur den löses upp och flyter ut i staden och hur den kontroll och exploatering som fanns i fabriken måste flytta efter. Medieteknologier är en förutsättning och en drivkraft i båda fallen. Precis som vi alla lever i fabriken och våra liv omfattas av den, lever vi enligt Eubanks allihopa i fattighuset. Hon beskriver det som ett nät av fiber-optiska trådar som lagts över samhället. Den kontroll och den övervakning som fattiga utsätts för omfattar potentiellt även oss andra. När Eubanks pratar med Dorothy, en ung kvinna som fått redan på att hennes socialsekreterare använt kreditkortsdata för att övervaka henne, säger Dorothy:
– Lägg noga märke till vad som händer oss. Det är din tur nästa gång.
Skumrask 