Du har säkert sett filmen The Matrix, där verkligheten bara är en illusion och människorna i själva verket ligger i små behållare och sugs ut. Vi hoppar över den rätt så uppenbara invändningen om att det är precis så världen fungerar även utanför filmen för något intressantare, nämligen att ett antal mycket rika människor, uppbackade av Bank of America, menar att det är precis så världen fungerar även utanför filmen.
Nu undrar du förstås vad skillnaden skulle vara.
Jo, det går att tolka The Matrix som en metafor för ett benhårt klassamhälle där all mänsklig aktivitet sakta men säkert förvandlas till arbete. Sedan går det att tolka filmen bokstavligt också. Som att vi verkligen lever i en sorts datorsimulering. Det är just detta de rika personerna tror.
Uppfinnaren Elon Musk menar exempelvis att chansen att vi inte lever i en datorsimulering är en på miljarder. Ja, du läste rätt. Han tror alltså att den finns en mikroskopisk chans att något liknande The Matrix inte finns. Inte tvärtom.
En analytiker på Bank of America är inte lika säker men bedömer ändå chanserna till åtminstone 50 procent. Två miljardärer från Silicon Valley är däremot så säkra att de satsat stora pengar för att få forskare att befria mänskligheten från sitt datasimulerade fängelse.
Det här väcker en rad frågor.
Om vi lever i en simulering, vem har skapat den? Och varför?
Om någon nu gjort allt detta, varför har hen hittat på så många dåliga saker som krig, sjukdomar, svält och intelligent dance music?
Och om vi nu lever i en låtsasvärld och (nästan) ingen vet om det, är det inte bättre att programmera om den än att avslöja den?
Borde de som vet resonera som Cypher, förrädaren i The Matrix, att ignorance is bliss? Cyphers krav för att förråda sina vänner är ju att han vill vara en betydelsefull person, kanske en skådespelare, men viktigast är att han inte ska komma ihåg någonting av verkligheten.
You know, I know this steak doesn’t exist. I know that when I put it in my mouth, the Matrix is telling my brain that it is juicy and delicious. After nine years, you know what I realize? Ignorance is bliss.
Och om vi skulle programmera om den lite, vem ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt? Behöver vi lite olycka runt om oss för att kunna känna oss lyckliga? Och om inte det hjälper, är ännu mer olycka botemedlet?
Är det kanske ändå inte säkrare att försöka påverka hela den verkliga världen, inte bara simuleringen? Jag råkar tro att våra tankar, upplevelser och givetvis också datasimuleringar är ett resultat av våra materiella förutsättningar som i och för sig sedan påverkar dessa tillbaka.
Äh, jag tror jag måste sluta här. Fortsätt gärna diskussionen i smågrupper.
Skumrask 