Marginalanteckningar till Christian Fuchs Culture and Economy in the Age of social Media. Del I
Efter att Fuchs konstaterat att kultur är något materiellt och att kulturarbete följaktligen en materiell syssla – oavsett om du skriver blogginlägg, tillverkar pianon eller utvinner Coltan – övergår han i ett märkligt resonemang om arbetets nödvändighet.
Han vänder sig mot vissa anarkistiska och autonomistiska strömningar och teoretiker som exempelvis Toni Negri och Kathi Weeks som han menar vill avskaffa arbete som sådant. Istället eftersträvar han ett samhälle där meningslöst och farligt arbete försvunnit, där många sysslor automatiserats och där det nödvändiga arbetet som återstår reduceras till ett minimum.
Det här är en ganska vanlig ståndpunkt inom vänstern. När någon säger sig vilja avskaffa arbete frågar någon annan genast ”men vem ska bygga hus då?” och ytterligare någon ”du menar lönearbete va?”
På sätt och viss håller jag med Fuchs. Men på sätt och vis vill jag samtidigt avskaffa just arbete, inte bara ”lönearbete”.
På ett teoretiskt plan kan det finnas en massa goda skäl till att skilja mellan abstrakt, profitskapande arbete och konkret, samhällsnyttigt arbete. Men i den krassa kapitalistiska verkligheten går det däremot inte lika lätt att skilja dem åt.
Arbete i ett kapitalistiskt samhälle är utformat så att det ska gå att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det gäller inte bara arbete som fenomen och i allmänhet utan i högsta grad även de konkreta sysslor människor utför. Det är utformade så att de som äger produktionen ska kunna tillskansa sig så mycket som möjligt av det arbetarna producerar.
Arbete är alltså inte skapat för människornas, djurens eller miljöns bästa utan för att generera profit. Hur mycket vi än automatiserar och hur många farliga och meningslösa moment vi än tar bort kommer vi inte undan detta faktum.
Skumrask 