Idag skulle författaren William S. Burroughs fyllt hundra. Nu blev han tyvärr inte riktigt så gammal, men väl 87. En bragd med tanke på att Burroughs levde ett ganska hårt liv. Bland annat började han använda opiater vid 14 års ålder, något han fortsatte kämpa med och mot genom livet.
I början av karriären skrev Burroughs hyfsat normala böcker. Den delvis självbiografiska Junkie från 1953 finns översatt till svenska med den missvisande titeln ”Tjacket” (det var ju heroin, inte amfetamin som var Burroughs grej). Fortfarande en av de bästa böcker om droger som skrivits.
Efter ett tag övergick Burroughs till den säregna ”cut-up” stil som han kanske är mest känd för. Vill du prova själv? Skriv en text på datorn, skriv ut den, klipp ur ord och meningar, blanda dem och klistra ihop en ny text. Ok, jag överdriver nu, men inte särskilt mycket.
Även böcker från den här perioden finns på svenska. OEI Editör och Modernista har givit ut en fin serie med Den mjuka maskinen (1961), Biljetten som exploderade (1962) och Nova Express (1964).
Vill du ha en snabb och rolig introduktion till Burroughs värld kan jag rekommendera filmatiseringen av The Naked Lunch i regi av nästan lika egensinniga David Cronenberg. Det finns också en massa fina ljudupptagningar, där han läser sina egna texter. Det kan också vara värt att kolla upp skivan till Spare Ass Annie and Other Tales där Burroughs pratar till musik av The Disposable Heroes of Hiphoprisy. Om det kan vara värt att nämna att 90-tals breakbeatarna Bomb The Bass har gjort hyllningen Bug Powder Dust? Nä, jag hoppar över det.
Hursomhelst, har den äran på 100-årsdagen!
Skumrask 