Tidigare i år startades en tidning som heter Filen. Den skrivs till stor del av fångar och före detta fångar och har som syfte att belysa situationen i landets fängelser, vara fångars röst i samhällsdebatten och visa hur olika former av kontrollpolitik hänger ihop. Jag fick en pratstund med Filens ansvarige utgivare Jonas Klinteberg.
Media är fullt med nyheter om kriminalitet. Ofta handlar det om spektakulära fall som mord, stora rån eller brutala övergrepp. Det förekommer också underhållningsprogram i stil med Veckans brott och en klassiker som Efterlyst, där våldsbrott och arbetarklassens kriminalitet är vanliga ämnen medan exempelvis ekonomisk brottslighet eller strukturella perspektiv lyser med sin frånvaro. Där det diskuteras symptom, inte orsaker.
Vid spektakulära brott berättar media ibland också om gärningsmännen. Tidigare kom informationen efter rättegång, men allt oftare även innan domen fallit då den miss tänkte fortfarande formellt är oskyldig. Sedan tystnar rapporteringen. Sällan får vi veta något om vad som händer då straffets avtjänas. De gånger det händer har någon rymt eller en livs tidsdömd ansökt om att få sitt straff tids bestämt. Mindre spektakulära brott blir på sin höjd en notis i lokaltidningen. Sällan något om förövare eller brottsoffer. Fängelser blir oftast bara nyheter när politiker kräver längre straff eller hårdare kontroll eller återigen, när någon rymt.
Inom populärkulturen är däremot fängel ser ett vanligt tema. Vi har klassiska fängelse filmer som Flykten från Alcatraz, Runaway Train och Nyckeln till frihet, tvserier som OZ, Kvinnofängelset och nu senast Orange is the new Black. Stiliserade och romantiserade skild ringar av livet innanför murarna, oftast amerikanska murar dessutom. Det enda svenska försöket till skildring jag på rak arm kan komma på är sista säsongen av tv-serien Tusenbröder.
Så vad vet vi egentligen om hur vardagen ser ut för en fånge? Eller för fångens anhöriga? Någon som har sin livskamrat bakom galler. Ett barn som får träffa mamma eller pappa var åttonde vecka och då i ett övervakat rum på en anstalt. Troligen är det ytterst få som har en aning om hur livssituationen ser ut för landets fångar och deras familjer.
Den som är intresserad kan dock ta reda på mer. I år startade nämligen tidningen Filen. Den görs av fångar, före detta fångar och andra som engagerar sig i deras situation. Jonas Klinteberg är redaktör för Filen och har tidigare också arbetat med föregångaren Kåkbladet.
– När jag satt i fängelse 2006–2008 hittade jag en tidning som hette Kåkbladet. Det var en tidning av och för fångar och då jag hade blivit någon slags ”barfotaadvokat” inne på avdelningen, samt var väldigt intresserad av frågor som rör rättigheter för fångar så testade jag att skriva för den. Jag blev kvar till tidningen lades ner 2010.
Trots att Jonas Klintberg muckat och Kåkbladet lagts ned har det varit självklart för honom att fortsätta arbeta med samma frågor.
– I slutet av 2012 blev jag tillfrågad av ett gäng som ville starta upp en ny tidning som skulle heta Filen och ta vid där Kåkbladet slutade. Jag såg vilket behov det finns av en fängelsetidning så det var en självklarhet för mig att vara med och starta upp Filen. Fångarna behöver något som belyser saker ur deras perspektiv. Sedan blir ju tidningen också ett fönster in i fängelsevärlden för alla andra intresserade.
Kåkbladet handlade först och främst om fängelser medan Filen riktar sig till och handlar om alla som sitter inspärrade oavsett om det är kriminalvården, psykvården, institutioner för unga missbrukare eller flyktingförvar. Filen är en ideell förening och ingen som arbetar med tidningen får något arvode. Föreningen har en postbox dit fångar som vill bidra kan skicka brev. Enligt Jonas Klinteberg visar Kriminalvården inget större intresse för Filen, varken i positiv eller negativ bemärkelse.
Filen innehåller rapporter från fångarnas och deras anhörigas vardag och politiska frå gor som rör straff, kriminalitet, kontroll och övervakning i resten av samhället. Den inne håller också tips om hur en exempelvis gör för att överklaga ett avslag samt dikter, insändare och debattinlägg. Det handlar om vardagsproblem som svårigheter att hålla kontakten med anhöriga. Om nekade tillstånd att ringa vissa telefonnummer, om möten på var sida om ett pansarglas eller om besök som sker alldeles för sällan. Perspektivet i tidningen är dock inte att det är synd om fångar utan snarare en påminnelse om att ett fängelsestraff drabbar fler än den som begått brottet.
När jag frågar Jonas Klintberg vilken fråga som engagerar landets fångar just nu nämner han den ökade övervakningen som införts efter 2004 då en rad spektakulära rymningar ägde rum. Kriminalvården drog efter detta igång projektet Fenix och byggde så kalllade ”superbunkrar” med rigorös kontroll och 72 platser till en kostnad av 750 miljoner kronor. I dag sitter 25 personer i bunkrarna. Enligt Jonas Klinteberg kunde de lika gärna sitta på vanliga säkerhetsanstalter. Den ökade kontrollen har ingen annan effekt än ökat tryck på de intagna.
Jonas Klinteberg menar att detta är ett exempel på den populism som genomsyrar kriminalvården. Politiker upplever att allmänheten vill se hårdare straff och är inte sena att försöka tillgodose detta. Ett av det värsta exemplen är enligt Jonas Klinteberg förslag om att slopa straffrabatten för ungdomar. I dag får unga brottslingar kortare straff än äldre. Exempelvis får en artonåring straffet minskat till hälften och ännu yngre ännu större minskningar.
– För bara tio år sedan hade det varit otänkbart att ens föreslå att ungdomar skulle ha långa fängelsestraff. Men fler och fler partier tror de vinner röster på att köra en hårdare linje. Det finns inget sunt förnuft i detta. Ungdomsbrottsligheten minskar och det är fult att måla upp den som ett stort och ökande problem. Moderaterna använder till och med statistik från en rapport som Brottsförebyggande rådet gjort som just visar att kriminaliteten bland unga minskar. Men de plockar siffror ut sitt sammanhang och försöker visa på motsatsen.
Hos de partier som inte vill ha hårdare straff är kriminalpolitik ingen prioriterad fråga.
– Jag har inte märkt något större intresse. Men jag är å andra sidan inte jätteengagerad i partipolitik. Men Vänsterpartiet har faktiskt tecknat några stödprenumerationer.
På 1960- och 70-talen fanns ett bredare politiskt intresse för fångars situation och organisationer som KRUM (Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering) – som arbetade för att göra svenska kriminalvården mera öppen och minska användningen av fängelse straff – samlade medlemmar från alla möjliga grupper i samhället. Något som helt saknar motsvarighet i dag.
Filen sysslar också med mediakritik där ett återkommande ämne är de bilder som sprids som försöker få det att verka som om fångar har det bättre än vad de i själva verket har. Ett exempel på detta är då Kriminalvårdens kostchef påstod att fångar går upp i vikt på grund av att de frossar i mat på anstalterna, något som spreds av flera stora dagstidningar. Som ett exempel påstod hon att vissa fångar stoppade i sig två fläskkotletter eller 40 köttbullar per måltid. I själva verket är portionsstorleken snarare sex köttbullar de få tillfällen det serveras sådana. Att fångar går upp i vikt beror snarare på livet innan anstalten, med missbruk och misskötsel av kost och hälsa. De går upp i vikt för att de äter tre mål mat om dagen för första gången på länge.
Filen diskuterar också den vanliga uppfattningen att fångar får så mycket bättre och dyrare mat än exempelvis skolbarn och äldre. Att fångar ”har det för bra” är ett påstående som inte sällan används av politiker som fiskar röster. Filen problematiserar detta på en rad olika sätt utan att för den sakens skull romantisera. Exempelvis förklarar de att forskning visar att olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, som adhd, är kraftigt överrepresenterade bland fångar men trots detta tillåts inte medicin mot detta på flera anstalter.
– Är det något jag skulle vilja förklara är det att ”fängelselyx” är en myt. Jag gillar verkligen inte när olika grupper, som fångar, skolbarn eller äldre, ställs mot varandra och jämförs ekonomiskt. Vad de äter, vad de ”kostar” per dygn och så vidare.
Ett annat återkommande ämne är också bristen på vård och rehabilitering som mins kar fångarnas möjligheter att lämna den kriminella banan.
Filen drar sig heller inte för att lyfta frågor som inte direkt berör kriminalvård och fängelser. Det finns en ambition att sätta in säkerhetspolitiken i ett större sammanhang och diskutera strukturella orsaker till kriminalitet.
I första numret skriver Filen bland annat om kriminalisering av förorterna i samband med händelserna i Husby i våras. Tidningen berättar om hur organisationer som Megafonen och Pantrarna visar på kopplingen mellan brott och nedrustning av förorterna. Om hur nedskärningar och friskolereformen drabbar de fattigas områden och skolor hårdast och att det faktum att endast 30 procent av eleverna har godkända betyg är en perfekt grogrund för kriminalitet.
Rop på lägre skatter och hårdare tag sätts in i ett större sammanhang. Konsekvenserna av den nedrustning som lägre skatter förutsätter hanteras som säkerhetsproblem i stället för sociala problem. Lösningarna blir inte bara hårdare straff, säkrare fängelser och ökad repression utan i värsta fall också ett affärstänkande inom kriminalvården där fängelser drivs som företag och där fångar blir extremt billig arbetskraft som kan hanteras lite hur som helst.
Oavsett vad du anser om kriminalpolitik erbjuder Filen en röst som saknas, nämligen fångarnas egen.
– Jag vill att alla som är intresserade av kriminalpolitik ska läsa Filen, oavsett vilken sida av murarna de befinner sig på. Även personer som jobbar med frågor som rör frihetsberövande skulle få en ökad förståelse av att läsa tidningen. Jag vill att Filen ska vara de in tagnas röst som samtidigt skapar opinion på ut sidan, säger Jonas Klinteberg.
Jag kan särskilt rekommendera oss journalister samt politiker och andra beslutsfattare att läsa tidningen då den er bjuder ett rakt motsatt perspektiv än vårt eget.
Ur Arbetaren #50 2013
Skumrask 