Det finns inget band som jag identifierat mig så starkt med som Einstürzende Neubauten. Ett gäng dystra, tyska missbrukare som tonsatte den vackraste poesi genom att borra och såga i olika objekt. Med ansenligt vemod bearbetar jag därför det faktum att bandets frontfigur Blixa Bargelds själ inte var värdefullare än att en månglare i snickeribranschen kunnat ta den i besittning med hjälp av något så simpelt som pengar. Å andra sidan, vem är jag att döma? Han behöver också betala hyran (och eventuellt köpa heroin). Å andra sidan, går det överhuvudtaget att tänka sig en bättre vandrande reklampelare för vinkelslipen än Blixa?
Om du inte hör av mig på ett tag är jag på Hornbach.
Skumrask 