I veckans kulturarbetaren har Johan träffat Jimmy Cliff, Karl-Johan har letat upp en underjordisk exakt kopia av Nelly Sachs lägenhet, Henrik recenserar könsrockpoesi och Beata har träffat Sara Stridsberg som i dagarna har premiär med en pjäs om Drottning Kristina.
Själv tipsar jag om detta:
[Actionkung] Tony Scott 1944-2012
Om du blundar och tänker på åttiotalet är det inte omöjligt att någon scen ur Top Gun spelas upp i minnet. Tony Scotts film från 1986 är en nära nog arketypisk symbol för årtiondet. Men Scott, som ofta fick finna sig i att verka i skuggan av sin mer kända storebror Ridley, gjorde en hel del bra filmer också. Som Enemy of the State, The Last Boy Scout, The Fan, Man on Fire och framförallt True Romance. Som så många andra talangfulla filmarbetare lämnade han Hollywood för televisionen och arbetade bland annat med tv-serierna The Good Wife och Numb3r. Världen har blivit en mycket kompetent actionmakare fattigare. Vila i frid Tony.
[House] tiNI
Tini Günter, eller kort och gott tiNI, började karriären som hiphop-dj, men efter att ha stängt in sig med en gäng Moodymanntolvor för ett tiotal år sedan är det minimalistisk house som gäller. Förra året släppte hon det orättvist förbisedda albumet Tessa, döpt efter hennes bästa kompis. Nu får dock tiNI och Tessa sin välförtjänta publik. Nyligen släpptes nämligen ett antal remixer av bland andra Carl Craig. Att Craig tar sig an en artist innebär inte bara uppmärksamhet utan också kvalitet. Som i det här fallet med ”My Shine”. Årets bästa låt hittills.
[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 3
Franz slår sig ihop med försäljaren Otto, en man helt utan skrupler och med ännu värre kvinnosyn är Frank. Det knackar dörr och försöker pracka på folk skosnören, för sådana behövs ju alltid. Vill de som har oturen att öppna inte handla är Frank och Otto inte minsta tveksamma till stjäla eller utnyttja dem på annat vis.
Givetvis ett förkastligt beteende. Men tyvärr finns det inte så många alternativ i ett samhälle med obefintligt socialt skyddsnät. Sälja något, för den som är någorlunda smort i käften och lyckas hitta något att sälja. Stjäla något, för den som inte drar sig för det och lyckas hitta något att stjäla. Tigga. Svälta. En kombination av allt detta.
En gång i tiden hade vi ett generöst socialt skyddsnät i Sverige. Den som saknade arbete kunde ändå lita på en generös arbetslöshetsförsäkring. Den som var för sjuk för att arbeta kunde få sjukpenning. Den som råkade riktigt illa ut kunde få socialbidrag. Så ser det inte ut längre. De senaste 30 åren har skyddsnätet försämrats, successivt, systematiskt och målmedvetet.
Sjuka utförsäkras på löpande band. Regeringen tillsätter utredningar och delegationer vars uppdrag är att mäta omfattningen av felaktiga utbetalningar, men som bar letar fall där det betalats ut för mycket. Politiker påstår att arbetslösa sitter hemma och spelar tv-spel. Sociala myndigheterna får ta över fler och fler ärenden som borde hanteras av Försäkringskassan. Arbetslösa tvingas delta i meningslösa arbetsmarknadsåtgärder där de inte får lön utan ett högst begränsat ”aktivitetsstöd”, där de inte har rätt till semester och inte omfattas av kollektivavtal. De får helt enkelt får vara utan de rättigheter de flesta av oss tar för givet när vi befinner oss på en arbetsplats. Rättigheter arbetarrörelsen kämpat sig till under hundratals år, men som nu tas ifrån allt fler.
Den här utvecklingen går givetvis snabbare under borgerliga regeringar, men tyvärr är riktningen ungefär densamma när Socialdemokraterna sitter vid makten. Och lite talar tyvärr för att de kommer att bli någon förändring i framtiden. När förre S-ledaren precis hade tillträtt presenterade exempelvis han och hans talesman i ekonomiska frågor ett alternativ till Fas3 som i vissa avseenden var värre är nuvarande system.
När nuvarande S-ledaren och hans talesman gjorde ett av sina få konkreta utspel hittills, på Dagens Nyheters debattsida 17 april i år, efterlyste de skärpta krav på ”de som får stöd” samt beklagade att “vi socialdemokrater har ibland varit för dåliga på att betona människors eget ansvar för att göra sig anställningsbara”. Den potentielle statsministern och den lika potentiella finansministern förvandlar därmed det strukturella problemet arbetslöshet till ett individuell problem där det ställs hårdare krav på arbetslösa att göra sig ”anställningsbara” för att kunna konkurrera om jobb som inte finns.
Vi är med raska steg på väg mot en situation för arbetslösa och sjuka som påminner om Franz och Ottos.
Skumrask 