Kulturen vecka 23

I veckans (kultur)Arbetaren förklarar Daniel varför Rumänien är det intressantaste filmlandet, Lars har träffat Cormega, Ivar har läst Noll tolerans och Ingela har varit på gubbfilmfestivalen i Cannes.

Här är mina tips:

[Humor] Slavoj Zizeks bästa vitsar
Filosofen Slavoj Zizek brukar krydda sina böcker med mer eller relevanta vitsar. Ibland för att illustrera sina teser, ibland för att helt enkelt bara försöka vara lustig. Ofta är vitsarna hämtade från Östblockets dagar och kan gå ungefär såhär (fritt ur redaktörens minne):

Det sägs att realsocialismen hämtat det bästa från tidigare epoker. Primitivism från stenåldern, slaveri från antiken, brutalitet från medeltiden, exploatering från kapitalismen och sitt namn från socialismen.

Den Berlinbaserade norske konstnären Audun Mortensen samlade alla vitsar från engelska upplagorna av Zizeks böcker från The Sublime Object of Ideology (1989) till Living in the End Times (2010), gjorde en en fin coffee-table-bok och gav ut den i ett enda exemplar. Nu har dock norska Flamme forlag förbarmat sig över alla oss som inget hellre vill än att ha ett eget exemplar nonchalant slängt i vardagsrummet. De har tryckt upp 250 stycken till. Skynda, skynda, det kommer att bli årets julklapp.

[Filmkonst] 2D
Om du varit på bio senaste dagarna har du säkert märkt att Prometheus visas i 3D. Jag kan knappt komma på någonting som förstör en filmupplevelse mer än tredje tafflig dimension. Skulle möjligen vara reklamavbrott. 3D är regissörens sätt att säga: jag nådde inte ända fram den här gången så jag la på några fräcka effekter istället. Det kommer att kännas som om köttbullar, rymdskepp eller tokiga katter kommer farande in i salongen.

Fortsätt gärna sparka på mitt säte, prassla med påsar, prata i mobiltelefonen, visa filmerna i skrubbar med dukar marginellt större än en läsplatta men låt mig slippa 3D i fortsättningen. Ok?

[Sammanfattning] Poor People Must Work
Sommaren är bästa tiden för att plöja igenom tjocka böcker. Jag brukar med jämna mellanrum ge mig på Karl Marx Kapitalet. Och jag ska villigt erkänna att jag brukar ta till hjälp. Det finns en massa böcker – och filmer, serietidningar, ljudfiler, avhandlingar, teckningar – som på olika sätt handlar om Kapitalet eller till och med är direkta anvisningar för hur man bör läsa. Den mest kända är troligen Louis Althussers och Étienne Balibars Att läsa kapitalet. Mats Dahlqvists Att studera Kapitalet är en annan klassiker.

Jag har tre egna favoriter. Den första är Harry Cleavers Att läsa Kapitalet politiskt som handlar om det allra första kapitlet i första bandet. Boken ger, förutom en historisk introduktion till marxismen i allmänhet, en fingervisning om hur vi kan använda Kapitalet för att förändra världen, alltså hur vi kan omsätta idéerna i praktiken. Boken är väldigt pedagogisk, men också något tjatig då den egentligen är ett föreläsningsmanus. Att Boken bara fokuserar på de första trettio sidorna av hundratals kanske verkar otillräckligt, men faktum är att väldigt mycket av tankegodset presenteras där. Den som förstår första kapitlet, har faktiskt greppat det mesta.

En annan favorit är geografen David Harveys föreläsningsserie. Det började som en helt vanlig universitetskurs med ett tjugotal studenter som läste första bandet av Kapitalet under en termin. Numera är intresset så stort att kursen fyller aulan på City University of New York. Föreläsningarna går att ta del av helt gratis på Harveys hemsida (davidharvey.org). Han har precis börjat lägga upp föreläsningar om band II.

Min allra största favorit är dock den som också är absolut enklast att ta till sig. Det är ett stycke musik av Mark Ernestus och Moritz von Oswald under ett av sina många alias Rhythm & Sound. En monoton dubtechnoslinga över vilken reggaepoeten Robert Tyrone Jones, här under namnet Bobbo Shanti, mässar ”Poor People Must Work”. Med de fyra orden sammanfattar Bobbo Shanti Kapitalet på ett oerhört koncist och sofistikerat vis. Det är egentligen också allt du behöver veta om hur samhället fungerar. Nåja, kanske inte riktigt allt. Men nästan. Den afro-germanske konstnären Carl Craig har gjort en ännu mer tillspetsat version där titeln loopas som ett mantra och kokas ner till en koncentrat av alltings jävlighet som om han höll på att reda en sås av klassamhället.