Sossarnas nya tvättmaskin

Alla människor föreställer sig att de är hyfsat kloka personer som fattar hyfsat kloka beslut. När det dyker upp information som strider mot denna föreställning uppstår en konflikt, en ”dissonans”. Vanligen efter att vi gjort något korkat.

För att få bilden att gå ihop måste något ändras. Antingen är vi inte kloka och då gör vi också kloka saker. Eller så gör vi okloka saker och då är vi följaktligen okloka. Gissa vad vi ändrar?

Just det. Vi tolkar våra val utifrån föreställningen att vi är kloka personer. Det okloka beslutet omtolkas tills det framstår som klokt. För oss själva alltså.

Det här låter kanske märkligt, men ”kognitiv dissonans” är ett etablerat och välundersökt begrepp.

En klassiker är att vi köp något dyrt som visar sig vara hyfsat värdelöst, exempelvis en tvättmaskin. Men eftersom en klok person aldrig skulle köpa en hyfsat värdelös tvättmaskin för dyra pengar måste något vara fel.

Vi ändrar inte föreställningen om oss själva utan föreställningen om tvättmaskinen. Och en tvättmaskin köpt av en klok människa måste ju vara bra. Vi ägnar sedan, omedvetet, tid åt att hitta fakta som stödjer denna föreställning.

Tänk dig nu att du är politisk skribent på en dagstidning. Säg att du favoriserar ett parti som varit på svår dekis så länge någon kan minnas. Säg att de inte haft en ledning värd namnet på hur länge som helst. Säg att de efter stora vedermödor äntligen väljer en ny partiledare. Säg att denne nye ledare utser en en talesman när det gäller de allra viktigaste frågorna, nämligen ekonomin.

Visst klarar sig denne talesman ”överraskande väl” i en debatt med landets finansminister? Visst?