Avståndets estetik

Krav på avståndstaganden blir allt vanligare. Det handlar dock sällan om att ta avstånd från något som sagts utan från något personen som kräver avstståndstagandet associerar det som sagts till. Eller misstänker att andra associerar till. Eller försöker misstänkliggöra genom att låta påskina att associationen är logisk.

Om du berättar något om Venezuela måste du samtidigt ta avstånd från Pol Pot. Om du pratar om jämställdhet måste du proklamera att DDR var en diktatur. Om du nämner rättvisa måste du förklara varför du inte tycker att Nordkorea är ett drömsamhälle.

Senast idag tyckte den annars vettiga Expressenjournalisten Nils Schwartz att Mattias Gardell borde ta avstånd från ”de fundamentalistiska Korantolkarna”. Varför? Jo, Gardell har skrivit en bok om den växande islamofobin i Europa. Enligt någon slags guilt-by-inte-ta-avstånd-logik borde alltså Gardell ta avstånd från ett fenomen som han inte skriver om i sin bok.

Det mest flagranta exemplet i genren drabbade den italienske filosofen Antonio Negri, som 1984 dömdes till trettio års fängelse för ”konspirerande mot staten”. En av indicierna som fällde den dåvarande professorn i statskunskap var det faktum att han inte tog avstånd från Röda Brigaderna. Han stödde dem visserligen inte heller, men vad hjälpte det. Guilt-by-inte-ta-avstånd lägger inte fingrarna emellan.

Själv tar jag inte avstånd från någonting.