Ett interrailkort kostar knappt fyra tusen och tar dig i stort sett varsomhelst i Europa. Du kan faktiskt åka så långt som till iranska gränsen i Kurdistan.
Allt du behöver göra är att boka platsbiljett på vissa tåg för en femtiolapp.
Varför kan det inte fungera så jämt? Varför kan inte alla alltid ha ”interrailkort”? Tänk om inte bara kollektivtrafiken utan även det europeiska järnvägsnätet var fritt. Vad skulle det kosta extra, särskilt med tanke på att det mesta redan är skattefinansierat?
Vad skulle vi få tillbaka? Jag är säker på att de skulle löna sig. Flera gånger om. Kanske inte på kort sikt. Kanske inte på något omedelbart mätbart vis.
Men jag är helt säker på att det skulle vara bra om vi alla reste runt, lärde sig varandras språk, åt varandras mat och gick på varandras dubstepklubbar. Sverigedemokraterna kan stanna hemma och äta svensk pizza, dricka 7,5% öl och lyssna på Tomas Ledin. Så vad säger ni planka.nu?
Väl framme i Berlin driver några aggressiva typer en lo-fi kampanj för att återinföra d-marken. Den ena är märkligt nog svensk.
Är € spotifierade pengar? Nä, tror inte det. Kanske på samma sätt som alla pengar är spotifierat arbete. Ok, jag ska inte öppna den luckan. Folk har en tendens att bli sura när jag går lös på värdeläran.
– You’re escaping reality, ropar den ena halvan av kampanjen. Tack, det är precis vad jag har tänkt göra närmaste tiden.
Skumrask 