Det kan vara roligt att bli refuserad av tidningar. Min favoritmotivering är olika varianter på ”jag förstår faktiskt inte vad du vill ha sagt med det här”.
Jag tänkte presentera några av mina bästa refuseringar. Först ut är en liten text som var tänkt till tidningen Re:public Service. Den skrevs precis efter valet 2006 och handlar om den nya hårda arbetsmarknaden, om avdrag för hushållsnära tjänster och försämrade sociala skyddsnät.
Jag vet inte om de hade förväntat sig något annat, men om de läst ett ord av vad jag skrivit tidigare borde de inte vara särskilt förvånade. Dessutom var jag noga med att påpeka att jag inte håller på med journalistik. Hursomhelst gick jag miste om det högst symboliska arvodet.
DEN SISTA COCA-COLAN PÅ NYA ARBETSFÖRMEDLINGEN
Jag heter Fredrik. Jag är en av de 1 456 014 svenskar som röstade på nya moderaterna. Det var inte enbart av välvilja, utan till viss del också en egoistisk handling. Jag hade dragit på mig ett tungt bidragsberoende som jag ville bli av med.
Det gick betydligt snabbare än jag vågat hoppas. Redan dagen efter valet gjorde arbetsförmedlingen ett hembesök. De förklarade att det fanns plats för mig inom den numera vita sektorn med det nysvenska namnet ”hushållsnära tjänster”. På gammal svenska betydde det att jag skulle städa hemma hos en kulturdirektör i Stocksund.
Det lät visserligen som ett stort steg på vägen tillbaka till ett värdigt liv, men jag kunde ändå inte låta bli att känna en viss oro. Hur skulle jag ha tid att städa hemma hos mig själv om jag var tvungen att jobba? Det visade sig inte vara något större problem. De erbjöd mig genast en egen städhjälp i form av en mikrobiolog från Iran som tidigare varit för lat för att köra taxi men som kvicknat till rejält av pigreformen.
Redan efter några dagar hade min oro övergått i flit och framtidsoptimism. De nya förmånliga villkoren för småföretagare innebar att jag hade råd att anlita ännu fler hembiträden. En ful akademiker vattnade blommorna, en polsk rörmokare utan avtal diskade och tvättade och som kronan på verket lät jag en funktionshindrad invandrarkvinna, som tidigare simulerat en rad oattraktiva personliga egenskaper för att slippa jobba, gå ut med afghanhunden Filippa som jag nu hade fått tid att skaffa mig.
Det var nästan som om jag på egen hand satt fart på samhällsproduktionen. Den mörka tid då en majoritet av Stockholms befolkning var bidragsknarkande kulturarbetare fullt upptagna med att dricka skattefinansierad öl på varandras releasefester kändes avlägsen.
Det skulle dock bli ännu bättre. Jag fick en lysande idé som skulle lösa arbetslösheten för all framtid. Det fanns ju liksom inget som sa att mina hembiträden nödvändigtvis måste städa hemma hos mig. De skulle ju lika gärna kunna städa där det var meningen att jag skulle städa. Fick jag bara tag på någon som var tillräckligt oattraktiv på arbetsmarknaden skulle jag dessutom kunna göra mig en hacka på mellanskillnaden. Jag skulle kunna leva på andras arbete, utan att arbeta själv, precis som när jag var bidragsberoende. Med den marginella skillnaden att det nu kallas ”företagande”.
Jag sprang genast ner till arbetsförmedlingen för att rekrytera en lämplig kandidat.
– Hej, kan jag få en zigenare eller somalier?
– Finns inga.
– Men var är alla?
– Städar hemma hos varandra.
– Men det är ju fruktansvärt.
– Vi vet. McDonalds ringde nyss. De ville ha tillbaka arbetslösheten.
– Men vem ska nu dela ut gratistidningar och värva medlemmar till Greenpeace?
– Ingen aning. Allt vi har att erbjuda är den där mannen.
I ett hörn står Carl Bildt, den kanske minst nya av de nya moderatena, och trampar oroligt som om han fått hundbajs på seglarskorna.
– Han har fått sparken från regeringen och trodde han skulle komma undan med att leva på styrelsearvoden.
Datorteket kom tillbaka! Allt är förlåtet!
Skumrask 