Den utmärkta tidningen FLM håller på att reda ut vilka är 00-talets bästa svenska filmer är. Ett antal filmkritiker får lista sina favoriter samt svara på frågor om tillståndet i filmsverige.
Det finns en anmärkningsvärd sak med deras svar, förutom att så många gillar trista De ofrivilliga. De flesta tycks vara överens om att det har gjorts ganska lite politisk film de senaste tio åren. Bland de få exempel som nämns märks ett antal dokumentärer samt Lukas Moodyson och Roy Andersson.
Om man med ”politisk” menar att filmen ska beskriva samhället ut något diffust vänsterpespektiv så kan jag hålla med. Men det produceras faktiskt en jäkla massa politiska filmer i Sverige. Av en helt annan typ. Daniel Lindvall berör saken i sitt svar. För även filmer som hyllar den rådande ordningen är politiska. I allra högsta grad. De tydligaste exemplen är alla snutfilmer, som Beck, Wallander och extremfallet Johan Falk, som får Chuck Norris att framstå som en vinpimplande bögfeminist.
Den här typen av snutkultur är ofta rena reklamfilmerna för det statliga våldsmonopolet. De glorifierar inte bara polisyrket utan också polisens världsbild där det bara finns plats för tre kategorier människor. Offer, snutar och buset.
Att de här filmerna inte upplevs som politiska säger egentligen allt man behöver veta om hur ideologi fungerar. De som upprätthåller ordningen upplevs som neutrala även om de tar till våld och tänjer på reglerna, något som alla snutkulturhjältar gör.
För några år sedan gjorde jag en liten film (ja, det är Gunvald som snackar) om det här i samarbete med Martin ”Layoukungen” Hultman. Titta på den nästa gång du tänker att det inte görs så mycket politisk film i Sverige. Så är tyvärr inte fallet.
Skumrask 