Jag vet inte riktigt när det hände. Men plötsligt seglade tv-serien upp som en värdig utmanare till filmen. Medan Hollywood sjönk allt djupare i tillåten-från-11-år-träsket – med spel, leksaker, sequals och gulliga varelser med konservativa värderingar – sökte sig allt fler kreativa människor till tv-produktioner.
Det allra bästa som görs för rörlig bild går inte längre upp på bio utan visas på teve. Så är det något biograferna borde satsa på är det att visa serier. Jag kan poppa popcorn.
Det har gjorts en jäkla massa bra serier de senaste tio åren. Nedan följer de allra bästa. Men först några som jag följt hyfsat intensivt, men som inte hamnar på listan.
Sopranos – trots tappra och upprepade försök har jag aldrig lyckats leva mig in i maffiafamiljens liv. Serien har helt klart kvaliteter, men jag bryr mig för lite om karaktärerna för att fastna.
Entourage – trots fem stereotyper och banal handling i korta avsnitt fungerar det. Eller kanske tack vare? Hursomhelst. Så fort jag får råd ska jag anlita Ari Gould som manager. Tänk på det nästa gång du överväger att sno min cred eller söla med fakturorna.
Sons of Anarchy – serien om mc-gänget från norra Kalifornien är något ojämn och lider av våldsinflation. Det är lite väl mycket bare nuckle fights och skottlossningar. Har du sett sex stycken struntar du i den sjunde. Det spelar ingen roll att huvudpersonen är inblandad. Se och lär av The Wire där de förhållandevis få våldsinslagen träffar som en slag i magen. Men jag gillar de filosofiska inslagen där det bland annat framgår att grundaren av gänget var inspirerad av Emma Goldmann. Det sägs dessutom att Henry Rollins har en roll i säsong två. Troligen spelar han sig själv som vanligt. På gott och ont.
Sex Feet Under – tappade greppet efter första säsongen. Tror inte det bara beror på mig.
Nåväl. Här följer de fem bästa:
(5) The Office
Brittisk humor när den är som bäst. Och amerikansk humor. Hur många biznizkulturer har den översatts till? Det verkar hursomhelst ha funkat i hela världen. Antar att det först och främst beror på att chefer är ungefär lika dumma i huvudet och de flesta jobb suger precis lika mycket överallt. Ett globalt fenomen gestaltat av det komiska geniet Ricky Gervais.
(4) Carnivale
Hade fått den rekommenderat av flera av varandra oberoende vänner med god smak. Måste dock säga att det tog en fem, sex avsnitt innan jag föll för serien. Men sedan var det bara att luta sig tillbaka och resa runt med tivolit i en fullkomligt magisk amerikansk post-depressions obygd. Det märks att säsong två är en enda lång kamp mot vikande tittarsiffor. Släng in lite mer ockultism, våld, sex och några fler dvärgar så kör vi. Inte mig emot.
(3) Breaking Bad
I början störde jag mig på karaktärerna. De är ganska överdrivna. Inte på ett skönt Guy Ritchie vis utan bara överdrivna. Men när jag väl köpt dem var det svårt att sluta titta på när den cancersjuke kemiläraren och hans före detta student kokar meta-tjack och gör diverse taffliga försök att sälja av eländet. Det är sjukt roligt emellanåt och Walter White är kungen av oneliners. ”He’s gonna spill like Exxon Valdes”. Smaka på den ett tag.
(2) Deadwood
Det borde inte fungera. En massa föga trovärdiga karaktärer som gör hyfsat meningslösa saker, mer eller mindre i realtid. Men det är beroendeframkallande att följa livet i den laglösa westernstaden i civilisationens utkant. En bit utanför civilisationens utkant till och med. Deadwood är det oäkta barnet till ett Shakespearedrama och Den sista färden.
Den som är intresserad av statsbildning får sig dessutom en gratis lektion som heter duga. Och dialogen. OMG. Varenda mening är poesi. Varenda byalkis får Jay-Z att framstå som en Dr Alban med talfel.
(1) The Wire
Jag har aldrig sålt crack i ett gathörn i Baltimore. Aldrig varit alkad, frånskild snut med en relation till auktoriteter som får en trettonårig anarkist att framstå som väluppfostrad. Aldrig rånat gangstaz med hagelsprakare. Aldrig kandiderat som vit borgmästare i en svart stad. Aldrig skjutit en kollega (fast jag medger gärna att jag haft lust några gånger).
Ändå identifierar jag mig stenhårt med i stort sett varenda karaktär i The Wire. De är helt fantastiska allihopa. Frank och Ziggy, McNaulty, Bunk och Kima, Tommy och Bubbles, Avon och Stringer, slyngeln Stansfield och min hjälte, Baltimores Robin Hood – den extremt moraliske men samtidigt helt skrupelfria Omar Little. Jag tror på dem. Vet att de finns på riktigt. Kanske beror det på att några av dem faktiskt är på riktigt. Vissa av skådespelarna är amatörer från Baltomores gator som mer eller mindre spelar sig själva.
Säsong två av The Wire är inte bara några bra episoder av en serie. Det är bland det bästa jag har sett på film och teve överhuvudtaget. Det går inte att skildra feta hamnarbetare och deras skumraskaffärer vackrare än så. Jag grät när jag förstod att spelet var över för Frank Sobotka.
Det finns en annan sak som skiljer The Wire från de flesta andra serier. Samhällskritiken. Alla säsonger tar upp klassklyftor, rasism, polisbrutalitet, korruption och ett krig mot droger som haft sitt Stalingrad flera gånger om. Men varje säsong har också sitt eget tema. I tvåan skildras den vita, manliga arbetarklassen på ett sätt som ger Susan Faludis ”Stiffed” en match. I trean är det harm reduction vs hårda tag. I fyran är det skolsystemet som får sig en omgång. Enda besvikelsen är uppgörelsen med den mediaindustri som skaparen David Simon lämnade med en skräll några år tidigare. Det blir väldigt mycket nostalgi, väldigt lite uppgörelse, ganska mycket anti-klimax.
Jag jobbar själv med film och teve. And i can tell you this. Att någon skulle få göra en svensk film eller serie som är hälften så kritisk mot det svenska samhället som The Wire är mot det amerikanska är ungefär lika sannolikt som att Fredrik Reinfedlt skulle utnämna Jan Myrdal till ny utrikesminister.
Skumrask 