Konsumterror

As Konsumtionshysteri

 

Dags för ytterligare en favoritkampanj från Asocialstyrelsen. Precis som förra gången presenteras den inte av nostalgiska skäl utan för att saker och ting är betydligt värre nu och kampanjen mer aktuell än någonsin. 

 

Hursomhelst. Konsumtionskritik och konsumentmakt var jäkligt trendigt kring Y2K. Naomi Klein satte agendan från sitt penthouse i ett hypergentrifierat industriområde i Toronto. I en annan del av Kanada satt Adbusters, en reklambyrå som gör reklam om hur dumt det är med reklam, och designade kritiken. All media med självaktning hade inslag om människor som sorterade sina sopor, gjorde sin latte på ekologisk soyamjölk och shoppade lite mindre och lite mer medvetet. 

 

Det fanns plötsligt ekologiska och rättvisemärkta alternativ i livsmedelsbutikerna. Kaffefiltren var inte längre blekta. Det gick att sortera sopor på McDonalds. Det satt en lapp på tonfiskburken som påstod att den intelligenta delfinen Flipper inte var nermald bland den korkade tonfisken. Det dök upp hela affärer med uteslutande fantastisk fin, men svindyr, ekologisk mat. 

 

Men det var någonting som inte riktigt stämde med den nya medvetenheten och självpåtagna asketismen. Faktum är att det var så mycket som inte riktigt stämde att det var svårt att överhuvudtaget ta sig an problemet. Till och med om man bortsåg från det plågsamt uppenbara faktum att en majoritet av jordens befolkning inte har problemet att de shoppar för mycket eller fel saker, utan snarare att de inte har råd att shoppa överhuvudtaget. Om att de behöver fler saker, inte färre. 

 

Till att börja med var det svårt att göra sig kvitt misstanken om att den här konsumtionskritiken inte alls handlade om att göra något åt exempelvis globala klassklyftor, usla villkor för arbetare i tredje världen eller miljöförstöring. Det handlade om att en liten grupp välbärgade människor – som i högsta grad bidrog till nyss nämnda problem  – ville köpa sig fria från en pytteliten del av de konsekvenser deras livsstil innebär och därmed köpa sig lite bättre samvete. 

 

Missförstå mig inte. Jag är inte bättre själv. Jag sorterar också mina sopor. Jag köper alltid ekologiskt om det finns rimliga alternativ. Jag väljer tåg istället för flyg. Jag köper hellre begagnat än nytt. Jag vill också ha ett gott samvete. Men tyvärr är detta i stort sett allt jag får genom att använda min makt som konsument. Om jag vill göra något åt de verkliga problemen är det ungefär lika effektivt som alvedon mot en hjärntumör. 

 

Konsumentmakt är ett sätt att rösta med plånboken. Ju tjockare plånbok desto mer har du att säga till om. Ungefär som alltid annars alltså. Konsumentmakt är också en individuell lösning. Gemensamma strukturella problem förvandlas till saker var en och får lösa efter egen förmåga. I det här fallet dessutom ekonomisk förmåga. 

 

Samhällets problem blir dina problem, precis som när du besöker arbetsförmedlingen och får reda på att arbetslösheten är ditt personliga problem. Att det är din kompetens, dina erfarenheter och din utbildning som är anledningen till att du inte har något jobb. Att det är fel på dig och inte på det sätt vi fördelar arbete. 

 

På precis samma sätt förvandlar konsumentmakt miljöproblem, klassklyftor och dåliga arbetsvillkor till något var och en får lösa genom att sortera sopor, handla rättvisemärkt och köra omkring i särskilda bilar. Det blir en privat lösning på gemensamma problem.

 

Det finns också en religiöst präglad tro på att marknaden självmant skulle lösa de här problemen. Som om den var intresserad av någonting annat än att generera vinster. Jag är hemskt ledsen om jag pajar någons illusioner nu, men om marknaden var intresserad av exempelvis miljö skulle alla varor vara ekologiska. 

 

Vi måste formulera en ny ”konsumtionskritik”. Där vi inte bara städar upp efter andra. Där vi inte röstar med plånboken. Där vi inte är utlämnade till husbondens goda vilja. Där vi löser problem tillsammans istället för var och en på sitt håll efter privatekonomiska förutsättningar.

 

Hur? Det är jätteenkelt. Det handlar bara om att ha modet att fatta politiska beslut. Det är inte konstigare med exempelvis ett förbud mot att köra en SUV – en gated community on wheels – i tätbefolkade områden än att det är förbjudet att sälja automatvapen på Konsum. 

 

Vi behöver helt enkelt lite hårdare tag, fler regler och mindre valfrihet ett tag. Ett steg bakåt för att kunna ta två steg framåt. 

 

Om vissa har för feta bankkonton och shoppar för mycket – varför inte höja skatterna ge till dem som ha för lite pengar?

 

Om ekologiska livsmedel är så bra – varför är det tillåtet att framställa mat på annat sätt?

 

Om bilismen är ett problem – varför inte införa fri kollektivtrafik?

 

Om vi måste sortera massa onödiga förpackningar – varför är det ok att tillverka dessa förpackningar från första början?

 

Om flyget är så dåligt – varför inte bygga ut järnvägsnätet?

 

Och så vidare…

 

Sist men inte minst handlar det inte om att shoppa mindre. Det handlar om att utveckla ett nytt system för att fördela våra gemensamma tillgångar. Ett som bygger på lust istället för skuld. Där den märkliga kopplingen mellan lönearbete och konsumtionsutrymme smulats sönder. Där du har soyamjölk i kaffet även för andras skull. Om du nu känner för det. Av var och en efter begär, åt var och en efter begär!  

 

 

Det fina konstverken är skapade av Ibi Botani, precis som förra gången. Du kan ladda ner dem och några till på The Pirate Bay

 

 

As NattöppnabuktikerAs Friföretagsamhet