Precis när vi hämtat oss från IPRED-chocken och Pirate-Bay-rättegången är det dags för nästa fascinerande påfund. Acta, eller Anti-Counterfeiting Trade Agreement, är ett internationellt handelsavtal som bland annat är tänkt att begränsa spridningen av piratkopior. Då snackar vi allt mellan nedladdade filer och förfalskade märkeskläder.
Det är mycket hemlighetsmakeri kring avtalet, men några pikanta detaljer har läckt ut. Bland annat ska tullen få till uppgift att kontrollera att piratkopiorna inte sprids över gränsen.
Att de skulle hinna kolla alla är orimligt. Det skulle innebära att man var tvungen att checka in en flera månader innan avgång. Återstår att göra stickprov alltså.
Sist jag reste hade jag med mig en telefon (2gb), ett usb-minne (8gb), en dator (300gb), en iPod (80gb), en dator (300gb) och en portabel hårddisk (500gb). Jag vågar inte tänka på hur länge jag hade blivit kvar i tullen medan tjänstemännen:
(1) Letar upp musik, film, dokument och program (vad händer om jag döper om filerna. Har de en expert på obskyr electronica som direkt känner igen Marko Furstenbergs version av Mod.Civs ”Einfachheit Gewinnt”?)
(2) Försöker avgöra om det rör sig om piratkopior (måste jag ha med bilder på bokhyllan för att bevisa min oskuld)?
Det kan hursomhelst ta ett tag.
Men låt oss bortse från alla orimligheter ett tag. Säg att risken att åka dit i tullen var hög och straffen kännbara. Säg att ACTA verkligen skulle fungera. Då uppstår nämligen en liten men allvarlig paradox. Ju bättre ACTA fungerar, desto sämre kommer ACTA att fungera.
Varför? Vi gör ett tankeexperiment som säger en hel del om hur verklighetsfrånvända våra makthavare är. Tänk dig att det gick att ladda ner heroin från internet. Hur många tror du skulle bekymra sig med att svälja kapslar eller stoppa ner det i en väska för att sedan passera en tullstation? Rätt svar: ingen.
Skumrask 