JCVD

Kamsportfilmer är Hollywoods motsvarighet till Trip-Hop. Alla har någon gång älskat dem, men ingen skulle drömma om att erkänna det offentligt. Kräddkarriärer har tagit slut av betydligt futtigare anledningar än så. Med undantag för Bruce Lee och filmer med boxningstema står kampsportfilmerna och deras stjärnor till och med lägre i kurs än buskis och porr.  

Det är delvis skådespelarnas egen förtjänst. Att helt sakna självdistans samt omfamna reaktionära värderingar ingår liksom i paketet. Värst av alla är Chuck Norris som glatt åker runt i sina Action Jeans och snurrsparkar alla som messar med Texas i skallen. På en fin andraplats återfinns Steven ”Snuten” Seagal med sin glesa, flottiga hästsvans och förkärlek för att knäcka armar så det låter högt och otrevligt. Om du någon gång försökt sova samtidigt som någon kollar på en segalrulle förstår du vad jag menar. Namnen på hans rollkaraktärer säger troligen allt man behöver veta om hur det är ställt med killen. Säg ”Nico Toscani”, ”Mason Storm”, ”Casey Ryback”, ”Jack Cole”, ”Jonathan Cold” och ”Travis Hunter” högt för dig själv utan att börja skratta om du kan*. 

Därför är det glädjande att det på senaste tiden dykt upp två filmer som ger denna underskattade konstform lite upprättelse. I båda fallen handlar det om två åttiotalsikoner som spelar sig själva, även om detta inte är uttalat i förra årets bästa film The Wrestler med Mickey Rourke.  

Det andra bidraget står ”Muscles from Brussels” för. Jean-Claude Van Damme spelar Jean-Claude Van Damme i metadramat JCVD. Han genomgår en jobbig vårdnadstvist, gör halvhjärtade försök att sluta med kokset och är på dekis som skådis, till och med för att vara honom. Dessutom känner han sig missförstådd som konstnär vilket ger filmen en lätt surrealistisk tvist. Mitt i allt elände hamnar Klådan i ett gisslandrama på ett postkontor som han givetvis får skulden för. Det låter kanske inget vidare, men jag lovar att det är förvånansvärt bra. Visst, han kunde ha rånat posten på riktigt, men man kan inte få allt. 

Betyg:

Om den här trenden är ett tecken på att vissa actionhjältar plötsligt har massor av självdistans, eller ingen som helst utan snarare hamnat i händerna på osedvanligt cyniska regissörer ska jag låta vara osagt. Jag lutar åt det första alternativet. Bra filmer blir det hursomhelst. Så om du läser det här Danne Fridell kan du väl ringa Liam och Paolo. Jag har en idé. 

* Det sägs att Segal spelar in porr under namnet Max Hardcore, men det faller på sin egen orimlighet.