[K2] Är det du Rachel?

Biologiska organismer har blivit biotiska system, kommunikationsanordningar. Det finns ingen grundläggande, ontologisk skillnad när det gäller vår formella kunskap om maskin och organism, om tekniskt och organiskt. Replikanten Rachel i Ridley Scotts film Blade Runner står som sinnebilden för en cyborgkulturs fruktan, kärlek och förvirring.
Donna Haraway (1988:219)

Klockan är alltså inte bara en klocka utan också en förlängning av min telefon som i sin tur är en förlängning av min dator som i sin tur förgrenar sig till en rad andra apparater, av vilka bara ett fåtal är bekanta för mig. Åt andra hållet förgrenar sig hela det här systemet via klockan in i min kropp, till mina hjärtslag, min kroppstemperatur, min andning, mina rörelser och min kroppsposition.

Genom telefonen och datorn känner den igen mitt ansikte och mina fingrar. Det är inte bara så att jag använder vad Scott McQuire (2016:6) beskriver som ”rumtidsmaskiner” som förlänger mina sinnen och skapar nya möjligheter för social och kulturell organisering i tiden och rummet. Jag är i allt större utsträckning en sådan maskin själv. Precis som det blir allt svårare att dra en meningsfull gräns mellan arbete och fritid, blir det allt svårare att dra en meningsfull gräns mellan mig själv och de apparater jag är ihopkopplad med.

Det är inte bara fabriken som saknar gränser i form av väggar, det gäller även fabriksarbetaren.

Jag är ett biopolitiskt logistiskt medium som mäter, organiserar och skapar flöden. En människa som blir allt mer maskin. En cyborg.

Men det motsatta är lika sant. Jag är ett nätverk av maskiner som inkluderar allt mer av det vi föreställde oss vara mänskligt. En replikant. För det är inte bara en förlängning av mig själv ut i samhället, en ”extension of man” som Marshall McLuhan (1994) uttrycker det. Det är lika mycket en förlängning av samhället in i mig.

Sammansättningen av mig och en rad apparater gör det möjligt för mig att manipulera tiden och rummet. Det är i ännu större utsträckning möjligt för samhället – i form av företag, organisationer och myndigheter – att manipulera min tidslighet och rumslighet. Vem som har makt att manipulera avgörs av de styrkeförhållanden som uppstår i olika situationer.

Ett kafé eller Pågatåget 09:18 till Lund kan vara mitt kontor. I stort sett vilken tid som helst kan vara min arbetstid. Vad som helst kan vara min restaurang, i stort sett närsomhelst. Jag har gymmet med mig i fickan och instruktörer ger mig kommandon genom att brumma mot min hud. Någon annan sammankopplad replikant som befinner sig varsomhelst i staden kan i stort sett närsomhelst vara min servitör, chaufför eller knarklangare. Kaféet är inte bara min arbetsplats utan också ett arkitektkontor, ett universitetsbibliotek, ett call center eller en sammanträdeslokal för en förening under förutsättning att det samtidigt finns några för vilka kaféet alltid är ett kafé där de serverar kaffe, diskar och städar.

Ur det här perspektivet innebär medialisering att tidsligheter och rumsligheter blir allt mer abstrakta och därmed möjliga att manipulera.

Samtidigt som detta sker mäts, kvantifieras och utvärderas vi alla. Av oss själva, men i många fall också av våra arbetsgivare. I samtliga fall av en rad olika företag som kan samla in, sammanställa och bearbeta information om allas våra sammankopplade kroppar och handlingar.

Det kanske kan verka som att den här sammankopplingen vidgar min värld. Men ofta är det tvärtom. Det uppstår ett tillstånd som liknar vad Torsten Hägerstrand (2009:38-39) kallar ”avfjärmning”, det vill säga att vi ägnar oss åt den lilla del av omvärlden som vi anser angår oss. Avfjärmning är ”det sätt på vilket vi ger mening åt det vi varseblir och sedan tänker på”. Vi väljer helt enkelt ut saker som vi anser vara viktiga för oss. Dessa saker kan sedan upplevas som närmare oss, både tidsligt och rumsligt, än saker som faktiskt är närmare men som vi inte upplever relevanta. Skillnaden i det här fallet är att det inte är jag som väljer utan
maskinerna.

Minnesanteckning, mars 2021
Under en intensiv skrivperiod i vaknar jag upp med vad som ser ut som ett brännsår under klockans armband. Det skulle också kunna vara någon form av allergi, men jag har aldrig varit känslig för sådant innan. Kanske det var kroppens, eller för den delen klockans, sätt att säga att nu är vi trötta på det här, nu får du skriva färdigt.

Är det kanske en auto-immun reaktion? Har kroppen förklarat krig mot mig, alltså motsatsen till fallet Antonin Artaud? Protesterar den mot att förvandlas till maskin eller att maskinerna förvandlar den till delar av sig själva? Är såret en form av jitter?

Såret sitter också mycket symboliskt precis bredvid en av mina tatueringar. Tatueringen, som gjordes långt innan jag började forska symboliserar även den mitt replikantblivande. Den föreställer ett qwerty-tangentbord av klassisk skrivmaskinsmodell som växer ut ur min underarm.

Innan jag gjorde den bad jag tatueraren läsa Donna Haraway och vi såg även David Cronenbergs filmatisering av William S. Burroughs roman ”The Naked Lunch” tillsammans. I boken förvandlas skrivmaskiner till bland annat muskler och skalbaggar. Jag ville att tatueringen skulle symbolisera den alltmer diffusa gränsen mellan mig själv, mina
arbetsredskap och fabriken.

Jag har alltså låtit rita en bild av mitt replikantblivande bara centimeter ifrån den yta jag flera år senare skulle koppla in maskiner i min kropp i, och låta dem bli en del av mig. Jag en del av dem.

Visste jag redan, långt innan undersökningen började, vad jag skulle komma fram till? Det är en högst relevant fråga att ställa sig som forskare. Upptäcker jag något nytt eller bekräftar jag bara vad jag tror mig veta. Kanske är det både och? Kanske manifesterar sig strukturella fenomen i mitt omedvetna och det enda sättet att göra dem tillgängliga för tolkning och reflektion är att göra en sån här undersökning?

Uppfinnaren och forskaren Steve Mann har experimenterat med att koppla ihop sin kropp med olika apparater sedan mitten av 80-talet. Däribland bärbara datorer fästa vid kroppen, olika typer av glasögon och uppkopplade kameror som andra har kunnat styra och spela in filmer med. Han har också förvandlat sitt hår till en sändare och gjort andra mer eller mindre permanenta förändringar. Mann beskriver det som att han till sist utvecklade ett beroende av apparaterna.

Vid de tillfällen han tvingades koppla bort de delar av utrustningen som fortfarande gått att koppla bort upplevde han svårigheter att se, illamående, yrsel och desorientering. Hans hjärna hade helt enkelt anpassat sig till de olika flödena av sensorisk information som apparaterna matat den med. En del av Steve Mann existerar utanför Steve Manns ursprungliga kropp och han börjar må dåligt när den delen kopplas loss.

Adam Greenfield (2017:78) konstaterar att detta kan sägas gälla oss alla. Att vi alla har viktiga delar, som gör oss till dem vi är, utanför våra kroppar. Att skillnaden mellan oss och Mann är att han är mer extrem och bygger sina delar själv. En annan skillnad är att Mann har kontroll över sina delar, medan vi andra är beroende av kontinuerlig service i form av uppdateringar, felsökning, virusskydd och liknande. En service vi vet kan utsättas för vad som helst.

Som vi konstaterat tidigare är detta inte ett envägsförhållande. Om en liten del av oss själva existerar i apparater och nätverk i det omgivande samhället, existerar en liten del av samhället – med dess medialisering och maktrelationer – inom oss. Allt jag vet
talar för att den här delen kommer växa.

Rachel: Det verkar som du inte tycker att vårt arbete är en tillgång
för allmänheten.

Deckard: Replikanter är som alla andra maskiner, de är antingen en
tillgång eller en fara. Om de är en tillgång är det inte mitt problem.

Bladerunner (1982)