Tidmedialisering är inte någonting nytt. Det går att göra som John Durham Peters (2015) och betrakta elden som ett medium och som ett verktyg för att uppnå vad Barbara Adam (2004) kallar kolonisering av tid. Elden sänder värme som koloniserar vintern och ljus som koloniserar natten. Den här formen av tidmedialisering är alltså lika gammal som praktiken att göra upp eld.
Men även fenomenet att mäta och ange tid med klockor är mycket gammalt något som sakta växt fram, kulturellt och teknologiskt, under en väldigt lång tid (Glennie och Thrift 2009).
Nick Couldry och Andreas Hepp (2017:34-56) beskriver medialiseringens historia som vågor som delvis överlappar varandra, där mekanisering är en första våg, elektrifiering en andra och datafiering en tredje. Det går att betrakta även tidmedialisering som vågar på det här sättet.
En första börjar våg svepa över Europa under 1300-talet när mekaniska ur sätts upp i städer och större samhällen.
En andra våg under industriella revolutionen, då klockan blir allt viktigare som kontrollinstrument, då personliga ur blir vanligare och då tid börjar användas som ett mått på arbete.
En tredje våg i slutet av 1900-talet då tidmedialisering sammanflätas med annan medialisering och den tidsliga kontroll av stadslivet som varit ett faktum i mer än 500 år kompletteras med en motsvarande rumslig kontroll.
Första vågen: Mekaniska ur och absoluta timmar
En första våg av tidmedialisering sker under 1300-talet när mekaniska ur börjar tillverkas i större skala och sättas upp i kyrktorn på rådhus och på andra viktiga byggnader. Människor hade innan dess massor av sätta att mäta tid. Man använde solur, vattenur och sandur som ju egentligen är olika sätt att mediera Jordens rörelse kring Solen respektive Jordens dragningskraft. Ofta var de här instrumenten både mer exakta och mer pålitliga än de första mekaniska klockorna (Lundmark 1989).
Det fanns också olika naturfenomen som användes som tidsangivare, som berg som kastar sin skugga eller en tupp som gal. Människor mätte tid så noggrant de behövde. På vissa håll räckte mycket ungefärliga mått medan behovet att exakthet var större på andra. Från 500-talet hade exempelvis många kloster väldigt detaljerade scheman över dagen som följdes med hjälp av bland annat anordningar som påminner och dagens äggklockor och som fungerade som väckarklockor och mätare av bönestunder. (Lundmark 1993).
Det råder delade meningar om vad som drev fram utvecklingen av mekaniska ur. Det kan ha varit det växande behovet av att hålla reda på tiden i klostren. Uren kan också ha utvecklats ur de astronomiska mätinstrument som blev allt mer avancerade under den här tiden. Det kan också vara så att astronomerna tog hand om de primitiva klockor från klostren och utvecklade dem till mer allmänt användbara ur (Lundmark 1993:26)
Innan de mekaniska uren hade man delat in natten och dagen i lika många timmar, så kallade temporaltimmar. Längden på dessa varierade med årstiderna och en timme på dagen under sommaren var alltså exempelvis längre än en timme på dagen under vintern. I ett avlångt land som Sverige var timmarna följaktligen också olika långa i norr och söder (Lundmark 1989).
De mekaniska uren för också med sig absoluta timmar, alltså timmar som alltid är lika långa oavsett årstid. Det fanns egentligen inget större behov av den här förändringen, varken kulturellt, social eller ekonomiskt. Troligen är den inget annat än en konsekvens av de mekaniska urets beskaffenheter. Det mäter helt enkelt alltid på samma sätt.
När den absoluta tidräkningen väl etablerats kom den först att få betydelse inom den begynnande handelskapitalismen under 1300-talet, där det fanns ett behov av att genomföra affärer vid rätt tidpunkt och mäta transporttider och produktionstempo. Här, samt inom gruvnäringen, börjar också ungefärliga tidsbegränsningar av arbetsdagen införas (Lundmark 1989:26-27).
Mot slutet av den här vågen börjar kalendrarna synkroniseras i västvärlden. Kalendrar har funnits i åtminstone 5000 år och i en mängd olika versioner, ofta med utgångspunkt i Solen och Månen. I Sverige användes den julianska kalendern fram till 1753 då vi gick över till den gregorianska som vi och stora delar av övriga världen använder än idag. Från att ha varit en angelägenhet för kristna länder angelägenhet sprider den sig snart också till icke-kristna länder. Japan inför den 1873 och Egypten 1875 (Heidegren 2014:57-59).
Skiftet skedde alltså vid olika tid i olika länder vilket gör att en del märkliga fenomen uppstått. Exempelvis dog författarna William Shakespeare och Miguel de Cervantes båda samma datum, 23 april 1616, men med tio dagars mellanrum. Ryssland började inte använda den gregorianska kalendern förrän 1918 vilket gör att oktoberrevolutionen inträffade först i november enligt vår nuvarande kalender.
Det har gjort en del försök att införa andra typer av kalendrar. I Frankrike gjordes försök att genomdriva en revolutionskalender under åren 1788-1789. Varje månad var indelad i tre veckor om tio dagar och dagen delades in i tio timmar som delades in i 100 minuter som delades in i 100 sekunder. Försöken mötte dock stort motstånd och vann aldrig gehör blad befolkningen. Dessutom var det väldigt opraktiskt att ha två helt olika kalendersystem i Europa (Heidegren 2014:64-65)
Det är några saker som händer under den här vågen som är av särskilt stor vikt. Det offentliga mekaniska uren inför en gemensam tid som är lika för alla i samma stad. Alla timmar blir också alltid lika långa. Dessutom börja tiden synkroniseras globalt genom att fler och fler länder använder samma kalender.
Det är också värt att notera att den här vågen inträffade för så länge sedan att Malmö – föremålet för den här undersökningen – på den tiden var en dansk stad.
Skumrask 