Andra vågen: abstrakt tid som kontroll och mått
Under industrialismen får klockan ännu större betydelse. Från att ha varit instrument som främst använts för att hålla ordning på timmar och minuter blir de allt mer också instrument för att synkronisera människors handlingar. Lewis Mumford (1984:24[1934]) menar att detta gör den till industrialismens viktigaste instrument och hävdar att ”den moderna industriella regimen skulle lättare kunna undvara kolet, järnet och ångan än klockan”.
Malmö börjar industrialiseras under 1700-talet och får sitt genombrott som internationellt betydelsefull industristad i slutet av 1800-talet med sjösättningen av Kockums första fartyg, Tage Sylvan 1873, som milstolpe. Mellan 1860 och 1910 fyrdubblas Malmös befolkning och det sker en omfattande industrialisering i själva staden (Holgersen 2017:57-59).
Under den här vågen införs striktare tidsdisciplin på många arbetsplatser, med uppdelning och övervakning av arbete samt genom böter och angivare, ringklockor och ur (Thompson 1983[1967]).
Men tiden fungerar inte bara som kontrollinstrument. Tid kommer under den här vågen också att allt mer fungera som ett mått på arbete. Tidigare har arbete mätts i objekt eller uppgifter, något E P Thompson (1983[1967]) kallar ett ”uppgiftsorienterat” mått. Förenklat uttryckt har arbetare fram till dess fått betalt per enhet eller per utförd uppgift.
Men ju mer avancerad produktionen blir, desto svårare blir det att koppla enskilt arbete till enskilda produkter. Arbetsdelningen i kapitalistiska samhället omöjliggör helt enkelt uppgiftsorienterade mått. En arbetare kan arbeta med något utan kunskap om slutprodukten eller utan att ens veta vad slutprodukten är. Andra gånger går det inte ens att tala om någon slutprodukt överhuvudtaget. Arbete börjar istället att mätas i tid (Wendling 2012:16)
Processen förstärks av propaganda riktad mot arbetare om vikten av att hushålla med tid. Den jämställer tid med pengar, beskriver tid som en dyrbar gåva och uppmanar arbetare att exempelvis inte ligga och sova längre än vad som är nödvändigt (Thompson 1983:47-53 [1967]).
Den här förändringen återspeglar sig också i den allmänna tidsuppfattningen. Mumford (1984[1934]) beskriver det som att klockan skiljer tiden och de mänskliga erfarenheterna åt och bidrar till att skapa tron på en oberoende värld av matematiskt mätbara avsnitt. Moishe Postone (1993:203) poängterar att det här inte bara har med klockans beskaffenhet att göra utan snarare är en invecklad socio-kulturell process där bland annat just det tidsorienterade sättet att mäta arbete ingår.
Tiden styr och mäter snart inte bara arbete utan samhället som helhet, förstärkt av allestädes närvarande klockor. Vardagen definieras i allt mindre utsträckning av soluppgång, solnedgång, årstidernas växlingar eller tiden det tar att laga mat eller avsluta en konversation och allt mer av abstrakta tidsenheter som 07:30, 09:00, 17:00, 22:00 och så vidare (Wendling 2013:16-20).
Under 1800-talet blir klocktiden också allt mer uniform och genomgår en liknande standardiserande process som kalendern genomgått hundra år tidigare. I början av 1800-talet hade varje ort sin egen tid. Man utgick antingen från soltid, alltså den tid som ett korrekt uppställt solur visar, eller medelsoltid, en tid som tar hänsyn till att jordens bana runt solen inte är cirkelformad utan elliptisk. Tidsskillnaden mellan exempelvis Stockholm och Göteborg var på den här tiden 24 minuter, vilket inte innebar något problem så länge resor och transporter var långsamma. Men när järnvägen byggdes ut fann man det nödvändigt att införa samma tid överallt och Sverige införde nationell standardtid 1 januari 1879 (Lundmark 1993:82-88).
Även tiden mellan länder synkroniseras. Den första världstiden, med 24 tidzoner med en timmes skillnad mellan varje zon, antogs av 25 länder under en konferens i Washington 1884. Sakta men säkert börjar fler och fler länder ansluta sig till den här systemet, medan exempelvis Nederländerna väntade ända till 1940 innan de synkroniserade sin nationella tid med resten av världen (Heidegren 2014:67).
Under senare delen av 1800-talet blir det också allt vanligare att arbetare skaffar egna klockor. Det gör det möjligt för dem att kontrollera att arbetsgivare inte manipulerar arbetstiden. Innan dess hade klockan varit vad chefen sa att den var (Wendling 2013:32-33).
Detta är visserligen en form av klasskamp men det innebär samtidigt att arbetarna accepterar systemet med abstrakt klocktid. E P Thompson beskriver det som att de börjar kämpa ”inte mot tiden, utan om den (1983:45 [1967])” och att de ”hade lärt sig sin läxa, att tid är pengar, och de hade lärt sig den bara alltför väl (1983:47 [1967])”.
Vad som vid en första anblick verkar vara en revolt visar sig alltså också vara ett tecken på den abstrakta klocktidens hegemoni. Klasskampen kommer efter detta också att i stor utsträckning handla om tid på olika sätt. Om kortare arbetsdagar, rätt till rast, rasternas längd, semester, betalt för övertid, arbetets tempo och frekvens och så vidare (Wendling 2013:30-33).
Det vikigaste som händer under den här andra vågen är att klocktiden blir allt mer uniform och allt viktigare som kontrollinstrument. Arbete börjar dessutom mätas i tid istället för exempelvis uppgifter eller tillverkade enheter. Tiden blir också mer abtsrakt, det vill säga frånkopplad från olika cykliska rytmer som dygnet och årstiderna.
Skumrask 