Vad gör man om sittplatserna på tunnelbanestationen ersatts med någon sorts planka? Jo, fixar nya förstås. Den som har ”huvudnycklar” kan göra som Toy Crew, ett graffiticrew från Berlin, och använda kollektivtrafikbolagets egna stolar.
Det verkar vara uppenbart att graffitimålarna bryr sig mer om bekvämligheten på stationen än de som driver den. Men filmen ställer ett antal relevanta frågor, bland anat om vems röstar som ska få höras och varför.
Graffitimålare betraktas ofta som vandaler och deras konst som skadegörelse. Det är däremot sällan någon som ifrågasätter den oerhört frekventa förekomsten av reklam. Än mindre det faktum att de som upplåter reklamplats har förpackat och sålt allas vår uppmärksamhet.
Filmen ställer också frågan om vad vi ska ha våra städer till. Ska de ha en uteslutande ekonomisk funktion? Då är det full logiskt att bara tillåta kommersiella budskap och jaga iväg de som inte konsumerar tillräckligt bra.
Ska vi ha städer till något annat? Som exempelvis bekväma mötesplatser, där alla kan vistas på samma villkor. Då kanske första steget är att ställa ut några stolar på perrongen.
Skumrask 