Jag brukar då och då utse ”världens ondaste bänk”. Camden-bänken har vunnit alla gånger hittills trots hård konkurrens.
Camden-bänken finns på flera platser i London och utformad med det uttalade syftet att undvika ”kriminellt och asocialt beteende”. Jag har alltid varit nyfiken hur personerna bakom ett så utstuderat objekt tänker och blev därför glad över att hitta en intervju med konstruktören Dean Harvey. Det är särskilt ett av svaren som är talande för hela fenomenet exkluderande design. Harvey får frågan om de hemlösa inte behöver någonstans att sova och svarar:
I find it difficult to think why anyone would want to sleep on a bench. It’s no place for anyone to spend the night.
Det saknas en förmåga att leva sig in i andra människors livssituation. Det saknas inte bara en förståelse för varför någon kan tänkas vilja sova på en bänk utan även en förståelse för att personen i fråga inte har något val.
Tidningen Boingboign som rapporterar om intervjun konstaterar en annan sak som är mycket slående i de flesta moderna städer. Det är bara fattiga som är problemet. När exempelvis organisationer ber om pengar eller företag försöker sälja något är det aldrig någon som klagar. Om fattiga ber om pengar till sig själva ropas det däremot på förbud.
Boingboign konstaterar att när folk tältar på gatan för att få tag på Star Warsbiljetter är det inget problem. När fattiga slår läger på exakt samma plats för att de inte har någonstans att bo blir de däremot genast ett ärende för ordningsmakten.
Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.
Skumrask 