I Storbritannien och särskilt London har det på sista tiden varit en hel diskussion om så kallade ”Pseudo Public Places”. Det är platser som verkar offentliga, men som i själva verket är ägda och kontrollerade av privata företag och underkastade helt andra regler än riktiga offentliga platser. De här platserna, som kan vara exempelvis torg eller parker, blir fler och fler i Storbritannien. Anledningen är att samhället inte har råd att ta hand om dem, så de överlåter skötsel och kontroll åt privata företag.
Det rör sig inte om vilka platser som helst utan om några av Londons mest kända och besökta. På de här platserna måste den som exempelvis vill fotografera numera ansöka om tillstånd från det företag som övertagit kontrollen.
Tidningen The Guardian har en karta där de märker ut såna här platser. De uppmanar också läsarna att tipsa om fler, då de nämligen inte alltid är helt lätta att upptäcka.
För de flesta människor innebär pseudo-offentlighet också liten eller ingen skillnad i praktiken. För exempelvis hemlösa kan däremot skillnaden vara enorm. Två personer som The Guardian har talat med vittnar om att de blivit ivägkörda när det försökt sova på olika pseudo-offentliga platser. En av dem säger att:
För mig betyder skillnaden allt, eftersom jag är en typ av person som de inte vill ha här.
Ali Esbati beskriver samma utveckling ur ett svenskt perspektiv. Hur allt mer av det offentliga rummet i särskilt våra städer marknadiseras som en konsekvens av en nyliberal samhällsutveckling. Även om vi inte riktigt har den brittiska typen av pseudo-offentliga platser i Sverige, har exempelvis gallerior vissa likheter. Där körs tiggare och hemlösa som försöker sova också iväg. Ibland försöker galleriorna också införa egna ordningsregler som exempelvis förbud mot att dela ut flygblad- Dock utan framgång i de fall då detta prövats rättsligt.
Några större områden i centras delarna av städer där företag tagit över drift och kontroll och instiftat egna regelverk har vi däremot än så länge inte.
Skumrask 