Jag har en uppenbarligen ganska naiv idé om att fackföreningar ska vara en kollektiv kraft som solidariskt kämpar för bättre löner och villkor samt gärna har en lika solidariska agenda som sträcker sig långt utanför (de för oss flesta allt mindre centrala) arbetsplatserna.
Därför kan det vara nyttigt att bli påmind om att verkligheten inte alltid ser ut så. Min förra fackförening som numera heter Vision (bara en sån sak) hade mycket goda relationer med cheferna på min arbetsplats, men mindre goda med oss medlemmar. De bjussade på råd som ”det kan vara klokt att vänta med att föra fram kritik till man har fast anställning” och censurerade kritik från medlemmar.
Förbudet kämpade dessutom aktivt för större klyftor mellan sina medlemmar, det som heter ”individuell lönesättning” eller ”god lönespridning” på nysvenska.
Vision är knappast ensamma om att lämna den solidariska kampen för att istället satsa på individens karriärsmöjligheter vilket givetvis kommer att gynna några få på de övrigas bekostnad. Jag ska inte gå in på några detaljer. Unionens budskap här ovan talar för sig själv. Men är du ändå nyfiken och vill ha en riktig pulsmätare på samtida svensk fackföreningsrörelse kan jag rekommendera det här testet (och teckna en inkomstförsäkring):
Skumrask 