Ekonomisk rensning av kollektivtrafiken

1 april i år införde Stockholms Lokaltrafik nya ordningsregler. Bland annat är det numera förbjudet att ”ligga i sittmöbler”.

Även om metoden är annorlunda, är syftet och eventuellt också resultatet detsamma som när det gäller exkluderande design. En bänk som det är förbjudet att ligga på fyller samma funktion som en bänk som gjorts fysiskt svår att ligga på.

Det är lätt att föreställa sig exkluderande design som fysiska företeelser, som armstöd på bänkar, bänkskivor som lutar, taggar på sittplatser, sprinklers där människor sover eller staket runt platser som erbjuder skydd mot väder och vind. Men ordningsregler kan ha exakt samma funktion, det vill säga att avvisa vissa människor och förhindra vissa aktiviteter på vissa platser.

Det är numera också förbjudet att ”ofreda någon eller uppträda störande” vilket ju kan verka fullt rimligt vid en första anblick. Enligt Dagens Nyheter är detta dock främst ett försök att försvåra för tiggare. Trots att SL själva menar att berusade personer är den markant största ordningsstörningen i tunnelbanan, prioriterar de att få bort tiggarna.

Anmälningarna om tiggeri till SLs ”trygghetscentral” har dock ökat sedan förra året. Den enda effekten förbudet fått är att tiggarna flyttat från stationerna till tågen. Försöket verkar alltså ha misslyckats. Eller som Kristoffer Tamsons (m), trafiklandstingsråd i Stockholms läns landsting, uttrycker det i DN:

– Det går tyvärr inte att tillämpa tiggeriförbud i kollektivtrafiken som lagen är utformad.

När det gäller exkludering är ordningsregler som upprätthålls av en ordningsmakt ett betydligt finare instrument än exempelvis en bänk med ett armstöd mitt på. Det går att vara selektiv vid upprätthållandet av regler. Någon kan få ligga kvar och kanske till och med få hjälp, medan någon annan avvisas. En ”luffarsäker” bänk avvisar däremot alla som försöker ligga på den.

Mycket riktigt kontrollerar SL också anledningen till att människor ligger på sittmöbler innan de vidtar åtgärder. Kent Martin, gruppchef för trygghet och kundtjänst på SL, förklarar för DN att:

– Vi ska kontrollera om och varför personer ligger över säten. Beror det på sjukdom, berusning eller annat? Det får avgöras från fall till fall.

Om exempelvis fattigdom eller hemlöshet räknas in i ”annat” vet jag inte. Vad som däremot är uppenbart är att det inte bara handlar om blind exkludering av liggande människor i allmänhet utan om exkludering av vissa liggande människor.

Inte nog med det. Jag kan också slå vad om att de trubbiga åtgärderna mot tiggeri bara gäller vissa som tigger om pengar. Det är exempelvis svårt att ta sig igenom en större svensk tågstation utan att stöta på ytterst påflugna personer som försöker saluföra olika typer av abonnemang. Jag har heller aldrig sett förbud mot, eller ens förslag på förbud mot, värvning av medlemmar eller försök att samla in pengar till olika organisationer, aktiviteter som är mycket vanliga aktivitet på gator och torg. Dessa försäljare och värvare är också enligt min erfarenhet oerhört mycket svårare att värja sig ifrån eller undvika än de som ber om en slant för eget behov, som ofta är försiktiga, ödmjuka och genast accepterar ett ”tyvärr”.

SLs förbudspaket handlar inte om att bli av med aktiviteterna ”ligga” eller ”tigga” i allmänhet. Det handlar om en exkludering av vissa kategorier människor. En exkludering där SLs ständiga användning av ordet trygghet spelar en central roll. Tryggheten omfattar inte alla. Bara den som inte behöver tigga. Bara den som är tvungna att leta efter sovplatser på stan.Den omfattar bara den som anmäler tiggare, inte den som blir anmäld. Inte den som ligger på bänken av fel anledning. Inte den som ber om pengar till fel ändamål.

Det som egentligen är förbjudet är att vara fattig. Vad det egentligen handlar om är en ekonomisk rensning av offentliga miljöer. Var de bortrensade ska ta vägen? Någon annanstans. Eller som Zygmint Bauman uttrycker det:

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll