Spotifiering innebär att något som varit fritt eller allmänt hägnas in, kuperas, kodas och beläggs med en avgift, ofta en slippavgift.
Allt mer av vårt gemensamma inhägnas och privatiseras. Som internet och torg. Eller musik, film och litteratur.
Ett torg glasas in och blir galleria. En park blir parkeringsplatser. Bänkar på en allmän plats flyttas och förvandlas till sittplaster inne på ett café.
När detta sker förändras utbudet. Det blir ofta kvantitativt sett mindre, kvalitativt sett sämre. En tjänst väljer ut musik från internet, gör en marknadsmässig bedömning och ratar allt som inte bedöms ha en försäljningspotential. Företaget tillhandahåller sedan resten, men till låg kvalitet.
Ägaren till en galleria gör motsvarande gallring av butikerna kring ett torg. Ofta indirekt genom att höja hyrorna.
Inte nog med att utbudet försämras. Det dyker också upp regler för hur det får användas. Som uppföranderegler i gallerior. Eller tekniska begränsningar som styr och begränsar användandet. Som kopieringsskydd på musikfiler eller regionskoder på dvd-filmer.
Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade. Exempelvis genom förbudsskyltar eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila, ibland outtalade. Som de normer som påverkar hur vi beter oss i offentliga miljöer. Som kan skilja sig åt beroende på om vi betraktas som ”konsument” eller ”medborgare”.
Det som spotifieras beläggs sedan med en avgift, ofta en ekonomisk sådan. Som när vi prenumererar på en tjänst eller laddar ner appar till telefonen. Ibland handlar det om någon annan motprestation, som att ta del av reklam för att få tillgång till musiken på Spotify eller tden tidning som helt ”finansieras” genom reklamintäkter.
Andra gånger måste vi köpa en kopp kaffe i utbyte mot någonstans att sitta eftersom de enda sittplatser som finns kvar i centrum är belägna inne på kaféer. Ytterligare gånger handlar det om slippavgift, det vill säga att vi betalar för att slippa exempelvis reklam i filmer eller mellan låtar.
Skumrask 