Är det ett problem att journalister tjänar dåligt? Att antalet journalister som är anställda till hyfsade villkor blir färre? Förutom för journalisterna själva då? Ja. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att det är ett mycket stort samhällsproblem.
För några dagar sedan berättade Jan Gradvall att han knappast hade kunnat bli journalist om han varit ung idag. Mediaföretag betalar helt enkelt inte tillräckligt för att någon ska kunna leva på det. Frilansarvodena ligger på samma nivå som när han började skriva på 80-talet.
Men om det är dåligt betalt för att skriva om kultur är det ändå ingenting emot vad de frilansare som arbetar med grävande samhällsjournalistik ofta får. Flera personer som lägger veckors arbete med att ta reda på fakta, ofta i kamp med någon som försöker dölja eller förvränga samma fakta. En kollega berättade nyligen att han sålt ett grävjobb han arbetat med i tre år för 12 000 kronor.
I nyligen utkomna boken The Media Against Democracy Media beskriver Thomas Field att det finns tillräckligt många som är villiga att jobba för låga arvoden vilket gör att mediaföretag kan betala långt under vad företag i de flesta andra branscher skulle komma undan med. Delvis för att allt fler utbildar sig till ett yrke med allt färre arbetstillfällen.
Eller med att inte betala alls. Låga arvoden och obetald praktik – där erfarenheten, kontakterna och spridningen betraktas som ”ersättning” – håller på att förvandla journalistik till antingen något som bara rika har råd med eller till en bisyssla för dem som har försörjningen tryggad på annat vis.
Så även om det finns många som kan tänka sig jobba för lite, blir de som har tid och råd att ägna sig åt seriös journalistik, som anställda på mediaföretag, färre.
Men varför skulle detta bekymra någon annan än journalisterna själva och möjligen deras anhöriga? Det handlar ju trots allt om en i flera andra avseenden privilegierad grupp som valt sitt yrke själva.
Jo, för att om du är minsta intresserad av någorlunda sakliga bilder av verkligheten borde det bekymra dig också. Det är nämligen så att de företag, organisationer och myndigheter som journalisterna ska granska, inte sänker arvoden, inte avskedar medarbetare, inte förlitar sig på arbetsinsatser utförda på fritiden eller utan betalning. Det gör istället raka motsatsen. Särskilt företagen
Medan media rustar ner, rustar de media ska granska upp. Det finns idag inte ett större seriöst företag eller organisation som inte har en pressansvarig eller till och med en hel pressavdelning. Skulle läget bli extra skapt tar de in utomstående, mycket välbetalda konsulter.
Journalistförbundet räknade för några år sedan ut att det finns betydligt fler kommunikatörer än journalister. I USA var kommunikatörerna vid samma tidpunkt fyra gånger så många.
Stora pr-företag drar till sig massor av tidigare topppolitiker. Svenska företag la förra året 67 miljarder kronor på reklam och bombarderade människor med mellan 3 000 och 20 000 budskap om dagen. De totala investeringarna för reklam uppgår till en summa som är ungefär 100 gånger så stor som det presstödet.
Stora företag har inte heller horder av oavlönade praktikanter som sköter deras presskontakter. Astra Zeneca betalar inte den som skriver deras pressmeddelanden 50 kronor i timmen. Vi snackar fasta anställningar, höga löner, resurser, arbetsro och trygghet.
De företag, myndigheter och organisationer som håller sig med egna propagandaavdelningar är heller inte intresserade av att ta fram en saklig bild av verkligheten, utan deras bild av verkligheten. Deras anställda arbetar inte som seriösa journalister på mottagarens uppdrag, utan på avsändarens.
Jag påstår inte att journalister alltid ger en korrekt eller ens sakligt bild av verkligheten. Bara att den ofta är mer korrekt och saklig än de bilder företag sprider för att tjäna pengar. Om du är minsta kritisk mot media ska du veta att det kan bli ännu värre. Vi kan snart vara helt hänvisade till företagens version av verkligheten. Samt några få journalisters med mycket god privatekonomi.
Skumrask 