Filmen Nightcrawler börjar med att vi får följa Louis Bloom under ett arbetspass. Lou bryter sig in på ett industriområde och stjäl metall som han senare säljer till en skrothandlare. På vägen dit passar han på att råna en ordningsvakt på hans klocka. Men Lou är inte nöjd. Lou är en driftigt entreprenör fullpumpad med visdom från onlinekurser i nyandlig managementfilosofi och vill någonting mer med sitt liv. Av en slump bevittnar han en trafikolycka och inser att det finns pengar att hämta för den som filmar tragedier och säljer filmerna till nyhetsstationer.
Så Lou börjar jobba med media. Inte för att han har något att berätta utan för att det råkar vara en bra affärsidé. Av samma anledning som exempelvis ägarna till våra stora dagstidningar alltså. Skrev jag ”jobba” förresten? Det är inte en heltäckande beskrivning. Lou inte bara jobbar med media. Han är media.
Lou börjar med att rapportera händelser. Sedan övergår han till att allt mer arrangera de händelser han rapporterar. Till sist skapar han händelserna han rapporterar om mer eller mindre på egen hand. Hans personlighetsutveckling de första dagarna på jobber kan fungera som en universitetskurs i mediehistoria.
Lous hela existensberättigande handlar nämligen om klick och tittarsiffror och om att skapa det som på allra vidrigaste nysvenska brukar kallas ”en snackis”. Och det är spektakulära olyckor och brott som gäller, inte seriösa nyheter eller analyser. Det är konsekvenser, aldrig orsaker eller förklaringar. ”If it bleeds, it leads”, och om det inte blöder är Lou inte intresserad.
Av precis samma skäl som de företag i mediabranschen som har ekonomiska istället för publicistiska drivkrafter är ointresserade av nyheter som inte säljer eller åtminstone inte går att sälja reklam till. Eller ”jag vill att du ska föreställa dig våra nyheter som en kvinna som springer ner för gatan med halsen uppskuren”, som Lous producent så träffande uttrycker det för att vägleda sin adept.
Lou Bloom har givetvis en viktig ideologisk uppgift också. Hans uppdrag handlar om att förmedla bilden av att brott är något fattiga – särskilt latinos och afroamerikaner – utsätter vita, rika människor för. Men inte varandra och aldrig tvärtom. Eller rättare sagt, om de utsätter varandra för det är det inte nyheter.
Men Lous allra viktigaste ideologiska uppgift är att få människor att titta åt ett annat håll. Att låta de som utövar våld och stödler på ett systematiskt vis vara ifred. Att aldrig någonsin beröra det faktum att våld och stölder är något vårt samhällssystem förutsätter och hela vårt välstånd grundar sig på.
Det har gjorts en del jämförelser mellan Lou Bloom och 80-talets främste filmskurk Patrick Bateman från filmen American Psycho. Visst finns det likheter och visst har både mycket att berätta om respektive samtid. Men det finns en stor skillnad också. De flesta av oss slipper lyckligtvis utsättas för en psykopats våldsdåd. Men ingen av oss kommer undan media.
Ur Arbetaren #49 2014
Skumrask 